ROKOKON I VENEDIG , 6l Spelarnas främsta tillhåll var emellertid den stora offentliga “Ridotton“ i San Moisè, calle Vallaressa. Redan 1638 hade ett aristokratiskt bolag med Marco Dandolo i spetsen fått regeringens koncession på denna Ridotto. Det hette, att De tios råd genom att överlämna ett förstklassigt spelhus i patriciernas händer minskade de små “redutternas“ fördärvliga inflytande; i grund och botten gick manövern ut på att även de härskande oligarkerna skulle få vinst av den allmänna spelpassionen. Dandolos Ridotto blev längre fram, 1768, restaurerad och så magnifikt inredd, att den kom att höra till stadens sevärdheter. Man trädde först in i en stor sal med gyllenläderstapeter, en konversationssalong för damer och herrar. Till höger och vänster voro byfféer, där det serverades choklad, kaffe, te, vin, ja även mer substantiella saker såsom skinka, ost och olika slags salami. Där regerade i många år den beryktade Liberale, en bland vivörerna välbekant procentare, som lånade ut pengar mot panter, då spelarna behövde kontanter. I byfféerna gick det muntert och högröstat till, men i den egentliga spelsalen däremot, i “Camera lunga“, härskade fullständig tystnad; till undvikande av tvister och gräl var där förbjudet att tala. Man hörde blott guldets rassel. Anblicken var kuriös: en lång rad av små bord, och vid vart och ett presiderade en patricier, en s. k. “tavoliere“, i purpurtoga och stor peruk och höll bank i farao, bassetta, biribisso eller panfilo. Om kvällarna ökades den högtidliga stämningen av två höga ljus, som brunno framför var och en av bankörerna. Under spelet iakttogo dessa patricier ett orubbligt lugn och bibehöllo samma kalla min vare sig de inhöstade en jättevinst eller fingo banken sprängd. Av de spelande voro de flesta maskerade, och den svarta masken dolde deras själsrörelser; damer av patriciatet stod det dock fritt att besöka Ridotton utan mask. Utlänningarna styrde vanligen förr stegen till Ridotton än till Markuskyrkan. Ingen europeisk regent som besökte Venedig underlät att gå dit. Ar 1709 spelade konung Fredrik av Danmark farao där, iförd mask, och sprängde banken, men just då patriciern skulle lämna honom hans vinst, låtsades konungen snava och välte omkull bordet, och under förvirringen som uppstod smög han sig ut. Det fick ej spelas med lägre mynt än dukater och sekiner, men trots dessa höga insatser växte antalet spelare så, att man varje år måste öka antalet bord och tavolieri. 1767 voro där fyra bord för bassetta och åttio för farao. Under årens lopp ruinerade sig en sådan mängd venetianska