62 ROM familjer i Ridotton, att Stora rådet såg sig nödsakat att påbjuda spelhusets stängning. Detta beslut, dagtecknat 2 november 1774, hälsades av allmänheten med jubel; de medlemmar av rådet, som först framställt förslaget, blevo under leverop burna ur salen på sköldar, och det slogs en medalj till minne av det riksviktiga beslutet. Men i spelarnas värld blev det sorg och veklagan. En utländska, som vid denna tid vistades i Venedig, m:me Sarah Goudar, berättar, att hela staden försjönk i hypokondri. Judarna, som lånade pengar åt spelarna mot hög procent, blevo gula som citroner i ansiktet, fabrikanterna av masker sågo sig hotade av svältdöden, och åtskilliga patricier, som voro vana att blanda kort tio timmar om dagen, visste ej vad de skulle göra med sina händer. Sorgsen i hågen blev också spanske ambassadören, som haft för vana att sitta i Ridotton till klockan två på natten, då ett par väntande betjänter med mask för ansiktet ledsagade honom hem. Den spanske granden led av podager, och innan han hade kommit utför trappan, hade han hunnit få så många knuffar i trängseln av maskerade, att han jämrade sig högt och svor, att han aldrig mer skulle sätta sin fot i Ridotton. Nästa dag var han icke dess mindre åter där: Dove l’oro se gettava Ell’ onor se negoziava Più a bon prezzo della tara. Ridottons stängning gjorde ingalunda slut på spelandet i Venedig, tvärtom, ju mer det gick utför med republiken, dess mera tilltog spelpassionen. Kaféer, kasinon, frisörsalonger kunde ej rymma sina gäster. Det påstods, att Niccoletto Corner på en natt förlorat tio tusen sekiner till Mocenigo. I Martinis spelhus, som besöktes av soldater, präster och utlänningar, användes dagligen hundrafemtio kortlekar; också kunde il padrone tidigt draga sig tillbaka till privatlivets lugn. Ofta nästlade sig äventyrare in i patricierkretsarna och bedrevo falskspel. En dylik händelse inträffade 1757 hos prokuratessan Elisabetta Cornaro, änka efter Foscarini. Damer i Milano hade anbefallt hos henne en viss de Beaujeu, en fransk adelsman, som emellertid var falskspelare till yrket. Han klädde sig elegant och uppträdde i allo som en man av värld. En afton förlorade nobile donna Zorzi Erizzo, gemål till venetianske ambassadören i Paris, 1,500 sekiner till honom. Hon kunde ej be-