Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 ROM
VII.
Litteratören Melchior Giola frågade en gång en utländska vad
hon tyckte bäst om i Venedig och fick det oväntade svaret, att
“största nöjet beredde det henne, att hon fick prata så mycket
hon ville“. Venetianarna voro i XVIII seklet omtalade för sin
pratsamhet, och den som ej hade tillfälle att tala han sjöng.
Befolkningen var gladlynt, framhåller Goldoni i sina memoarer.
Det sjöngs på torgen, på gatorna och på vattnet; köpmännen
sjöngo, under det de bredde ut sina varor; arbetarna sjöngo, då
de gingo hemåt, gondoliären sjöng, medan han väntade på
kunder. Det ligger glättighet i nationallynnet, och den venetianska
dialekten vimlar av skämtsamma vändningar och uttryck. Det
behövdes blott, att Signorian något lossade på de band den
pålagt även enskilda samkväm, för att umgängeslivet skulle börja
florera som ingen annanstädes. De tios råd hade sedan gammalt
tillhållit medlemmarna av patriciatet att så litet som möjligt umgås
med utlänningar och särskilt med de främmande ambassadörerna
och deras omgivning. Då regeringen 1712 erfor, att nobil donna
Laura Dolfin mottog utlänningar hos sig, kallade den hennes
vuxna söner till dogepalatset och förehöll dem strängt deras
moders beteende. Regeringen befarade i sin misstänksamhet,
att ett intimare umgänge med utländska dignitärer skulle bringa
dess politiska planer i dagen, fruktade främmande makters
spioneri. Ägarna av lysande palats och salonger voro emellertid
högst misslynta över dessa restriktioner, och i mån som Signorians
makt gick tillbaka började de alltmera öppet trotsa förbudet.
Liksom toalettmoderna kom också modet att hålla salong från
Frankrike, och högsta målet för mången patriciskas äregirighet
blev att hos sig samla en lysande krets av diplomater, lärda och
poeter. De damer, som först införde dylika regelbundna
samkväm, conversazioni, fingo från dogepalatset en faderlig förmaning
att ej vara alltför gästfria. Grevinnan Tarpinetti från Rom blev
till och med av denna anledning befalid att inom tre dagar
förfoga sig utom republikens gränser. Men att rå på det svaga
könet är ingen lätt sak; trots påminnelserna blevo samkvämen
allt talrikare, och några patriciskor anordnade rent av särskilda
lokaler för sina mottagningar, kallade “kasinon“. Regeringen
uppgav den hopplösa striden. Kasinon växte upp som svampar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
