- Project Runeberg -  Rokokomänniskorna i Rom och Italien /
64

(1922) [MARC] Author: Kazimierz Chledowski Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

64 ROM VII. Litteratören Melchior Giola frågade en gång en utländska vad hon tyckte bäst om i Venedig och fick det oväntade svaret, att “största nöjet beredde det henne, att hon fick prata så mycket hon ville“. Venetianarna voro i XVIII seklet omtalade för sin pratsamhet, och den som ej hade tillfälle att tala han sjöng. Befolkningen var gladlynt, framhåller Goldoni i sina memoarer. Det sjöngs på torgen, på gatorna och på vattnet; köpmännen sjöngo, under det de bredde ut sina varor; arbetarna sjöngo, då de gingo hemåt, gondoliären sjöng, medan han väntade på kunder. Det ligger glättighet i nationallynnet, och den venetianska dialekten vimlar av skämtsamma vändningar och uttryck. Det behövdes blott, att Signorian något lossade på de band den pålagt även enskilda samkväm, för att umgängeslivet skulle börja florera som ingen annanstädes. De tios råd hade sedan gammalt tillhållit medlemmarna av patriciatet att så litet som möjligt umgås med utlänningar och särskilt med de främmande ambassadörerna och deras omgivning. Då regeringen 1712 erfor, att nobil donna Laura Dolfin mottog utlänningar hos sig, kallade den hennes vuxna söner till dogepalatset och förehöll dem strängt deras moders beteende. Regeringen befarade i sin misstänksamhet, att ett intimare umgänge med utländska dignitärer skulle bringa dess politiska planer i dagen, fruktade främmande makters spioneri. Ägarna av lysande palats och salonger voro emellertid högst misslynta över dessa restriktioner, och i mån som Signorians makt gick tillbaka började de alltmera öppet trotsa förbudet. Liksom toalettmoderna kom också modet att hålla salong från Frankrike, och högsta målet för mången patriciskas äregirighet blev att hos sig samla en lysande krets av diplomater, lärda och poeter. De damer, som först införde dylika regelbundna samkväm, conversazioni, fingo från dogepalatset en faderlig förmaning att ej vara alltför gästfria. Grevinnan Tarpinetti från Rom blev till och med av denna anledning befalid att inom tre dagar förfoga sig utom republikens gränser. Men att rå på det svaga könet är ingen lätt sak; trots påminnelserna blevo samkvämen allt talrikare, och några patriciskor anordnade rent av särskilda lokaler för sina mottagningar, kallade “kasinon“. Regeringen uppgav den hopplösa striden. Kasinon växte upp som svampar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Nov 3 13:09:28 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rokokomann/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free