ROKOKON I VENEDIG 63 tala sin skuld och sköt upp därmed dag efter dag, så att Beaujeu till sist hotade att offentliggöra saken i “Holländska gasetten“, den då för tiden mest spridda tidningen i Europa. Slutligen kom det till en uppgõörelse, signora Zorzi betalade honom 500 i stället för 1,500 sekiner. Emellertid hände sig, att Beaujeu några dagar därefter blev överfallen och sårad av en okänd sbirro, då han kom från ett besök hos signora Niccolini, furstbiskopens av Braunschweig älskarinna. Detta ledde till ett polisförhör, som bragte i dagen, att Beaujeu uppträdde under ett antaget namn och var en internationell falskspelare. Han förständigades att ögonblickligt lämna Venedig. Stort rumor bland spelbanksägarna framkallade en lärjunge till den berömde G. B. Piazzetta, målaren Pietro Lanterna, som tog hämnd på dem för sina spelförluster genom att ge ut en bok, vari han beskrev alla deras sätt att bedraga sin kundkrets. De förolämpade “padroni“ angåvo Lanterna inför domstolen “contra la bestemmia“, påbördande honom att han ej gick i kyrkan, att han bar dolk, att han spelade falskt och förde ett liderligt leverne. Lanterna försvarade sig energiskt och påvisade, att han sålde skisser i kol och krita för tre till åtta filippi stycket och med dessa medel underhőöll sin familj. Domstolen övertygade sig om att konstnärens uppgifter överensstämde med sanningen och frikände honom. Böterna för hasardspel och hållandet av spelbanker voro höga, men de utkrävdes sällan, ty då skulle man oavbrutet nödgats bötfälla tre fjärdedelar av Venedigs invånare. För övrigt var regeringen angelägen, att allmänheten ej skulle syssla med politik, och hasardspelet riktade passionerna åt ett för den patriciska oligarkien oskadligt håll. I enlighet med sina aristokratiska grundsatser stadgade regeringen helt olika straff för patriciska spelare och vanliga dobblare. Medan de höga herrarna eller medlemmarna av förnäma familjer straffades med husarrest, skickades lagöverträdare av folket till galärerna. Bland de damer, som togos i faderlig upptuktelse för hasardspel och därpå för en månads tid instängdes i sina palats, voro sådana patriciskor som Anneta Morosini, Chiara Pesaro, Marina Labia. Ibland kunde man mellan två kolonner på Piazzettan se arma stackare med ett plakat på bröstet: “Per bestemmie, parole indegne e barerie“, “För hädelser, ovärdigt tal och falskspel“. Innan en dylik brottsling hängdes, torterade honom bödeln på det rysligaste, och han fick sticka tungan “in giova“, ett redskap, som måtte ha uppfunnits av den onde själv. Folket såg på och hade roligt..