ROKOKON I! VENEDIG 65 och inom kort fanns det ingen gata från San Marco till Ognissanti, från San Paolo till San Moisè, från Santa Lucia till San Giobbe och Madonna del Orto, där icke någon dam ur societeten höll “conversazioni“. Inom några år räknade staden över hundra kasinon. Ett slags officiell sanktion åt “konversationerna“ gav dogen Francesco Loredan, som öppnade ett eget kasino i Gamla Prokuratorpalatset. Han hyrde där en stor våning, inredde några salar med utomordentlig lyx — sidentapeter, stora speglar, kristallkronor — och höll mottagningar icke blott för venetianare utan även för utlänningar. Fyra betjänter buro oavbrutet omkring konfekt, choklad och isvatten. Utan choklad kunde intet samkväm gà för sig, och många kavaljerer gingo från en conversazione till en annan och inbesparade på det sättet sitt kosthåll för hela vintern. Vid vilken tid på dagen man än infann sig i en modedams kasino, alltid bjöds man på en kopp choklad. Också-sjunger kören i första akten av Goldonis melodram “La conversazione“: Viva pur la cioccolata E colui che l’ha inventata. Choklad, pratsjuka, dans och faraospel får man tillskriva, att det under republikens sista år lär ha funnits några tusen “conversazioni“ i Venedig. Det uppstod en särskild klass av människor, som levde på att bära omkring skvaller och säga elakheter. Till dem hörde abate Tribolato, en i Venedig bosatt toskanare, som umgicks i de högsta kretsar. Han skaffade sig sitt levebröd och sin framgång i världen genom att angripa andras heder, vilket han gjorde på ett lika giftigt som kvickt sätt. Hans beröm var förklätt tadel. Också hotade cavaliere Giovanni Bonfadini att slå ihjåi abaten, om han talade gott om honom. Ett sällskap herrar, som gingo under namnet “buoni vivanti“, gåvo honom ett månatligt underhåll, på villkor att han skulle säga elakheter om personer, som de pekade ut för honom. Några gånger blev han genompryglad på bakgator, men detta stävjade honom ingalunda. Markis Pepoli gav honom middagar och tio sekiner i månaden, skrev också en dikt om honom, “La Triboleide“, och beredde sig att ge ut detta komiska epos. Tribolato blev förskräckt, han ville inte bli offentligt förlöjligad, vilket kunde komma att göra slut på hans karriär. Till sist träffade Pepoli en överenskommelse med honom, han tryckte poemet, men utfäste sig i ersätt-Rokokomänniskorna. 5