66 ROM ning att betala honom en livränta på tjugo sekiner i månaden och ge honom inkomsten av “Triboleides“ försäljning. Tribolato var en favorit i alla kaféer och spelhus och spelade bort allt vad hans elaka tunga inbragte honom. Han blev en så populär figur, att han fick en mängd efterföljare, och man kan säga att han grundade skola i Venedig. Varje venetianare, som ville räknas till den högre societeten, måste äga ett kasino i närheten av San Marco. Patricierpalatsen lågo ofta i utkanten av staden, att bege sig hem nattetid särskilt om vintern var obekvämt och ibland även farligt; alla som kunde hyrde sig därför en våning vid “torget“ för att där kunna övernatta, taga emot vänner och festa på ungkarlsmanér. Under karnevalen voro nästan alla hus kring San Marco fulla av kasinon, och en företagsam venetianska, Paolina Marchi, hyrde elva hus, som hon inredde till kasinon. Hon var också känd under namnet Paolina “dei Casini“. Flertalet utländska ambassadörer hade också kasinon, och polisen vakade så strängt över vad som där förehades, att den en gång anmälde för regeringen, att en känd dam av lätta seder, Checca Scaletera, ofta besökte ambassadören Ercolanis kasino. Signorian brydde sig naturligtvis ej om ambassadörens moral, men den fruktade, att det främmande sändebudet skulle kunna få viktiga politiska upplysningar av Chceca, som hade förbindelser med åtskilliga inflytelserika personligheter. En del kasinon voro inredda med utomordentlig lyx; golven voro täckta av österländska mattor, på väggarna hängde tavlor av de främsta mästare men ofta med skabrösa motiv, och i badrummeēen sågos teckningar, som ett nutida öga skulle vända sig bort ifrån. På borden lågo franska litteraturalster, värre än Masuccios noveller, samt venetianska poem av patriciern Giorgio Baffo, alla Venusdyrkares älskling. Ibland ägde sådana orgier rum även i de mest patriciska kasinon, att inga tjänare släpptes in och supén stacks till gästerna genom ett litet fönster i förstugan, enkom upptaget för det ändamålet. Nyfikna betjänter kikade dock genom dörrspringorna, och dagen därpå visste hela staden på vad sätt sällskapet i Alvise Contarinis kasino, bestående av ett tjugotal damer med gemåler “och ännu andra kvinnor“, hade tillbringat natten. Dessa den nyfikna betjäningens skildringar kunna jämföras blott med scener i Pietro Aretinos “Ragionamenti.“