ROKOKON I VENEDIG 67 VIII. Nunneklostren i Venedig, omkring trettiofem till antalet, voro av wå skilda slag: i det ena bad man och sjöng hymner, i det andra inställde man sig på att tillbringa jordelivet så angenämt som möjligt. De förra ordnarna av sträng observans, sådana som kapuin- och eremitordnarna, inneslöto fattiga flickor, som av kallelse eller för nöds skull tagit slöjan; i de andra inträdde förmöget folks döttrar, och tack vare en gyllene nyckel, som öppnade klosterportarna för dem, kunde de göra mystiska utflykter i gondol eller till och med förklädda taga del i karnevalen. Många patricierfamiljer ville ej splittra förmögenheten utan lämnade äldste sonen huvudparten i arv, och yngsta dottern överlämnade de till ett “aristokratiskt“ kloster. Som förmögenheten vanligen var stor, kunde de jämförelsevis rikligt begåva dottern som trädde i kloster, och med tiden såg sig Signorian tvungen att fixera dessa slags hemgifter till ett maximibelopp av tusen dukater. Invigningen av dessa förnäma noviser försiggick under stora högtidligheter, poeterna skrevo hyllningsdikter till föräldrarna och till den änglalika varelse, som offrade sig åt Gud, beundrarna uttryckte sitt hopp om att få återse henne i parlatoriet. Tre kloster voro framför allt på modet: benediktinskornas i S. Zaccaria, augustinskornas, de s. k. venetianska jungfrurnas, och S. Lorenzonunnornas. Sämsta anseendet hade nunnorna i San Zaccaria, av vilka somliga hyrde sig privatvåningar vid avlägsna, tysta gator och där togo emot sina tillbedjare. För övrigt förvandlades själva parlatorierna till mottagningssalonger. Bakom glesa galler sutto nunnorna i urringade klänningar, med blommor vid barmen, med elegant upplagt, ja kanske rent av pudrat hår, och framför var och en av dem satt antingen hennes hjärtas utvalde eller också en hel skara vänner. Nunnorna besutto en synnerlig talang att göra sin dräkt klädsam; om ordensregeln föreskrev helvit kåpa, satte de på sig någon mörk blomgirland för att bryta enformigheten. Resenären Limojon de Saint-Didier berättar, att de voro ytterst måna om prydlighet och att man ej kunde tänka sig något mera intagande än dessa nunnor, då de smyckade sig med blommor. I salen utanför gallren rådde ofta ett brokigt liv; där gavs