Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROKOKON I VENEDIG 67
VIII.
Nunneklostren i Venedig, omkring trettiofem till antalet, voro
av wå skilda slag: i det ena bad man och sjöng hymner, i det
andra inställde man sig på att tillbringa jordelivet så angenämt
som möjligt. De förra ordnarna av sträng observans, sådana
som kapuin- och eremitordnarna, inneslöto fattiga flickor, som
av kallelse eller för nöds skull tagit slöjan; i de andra inträdde
förmöget folks döttrar, och tack vare en gyllene nyckel, som
öppnade klosterportarna för dem, kunde de göra mystiska
utflykter i gondol eller till och med förklädda taga del i
karnevalen. Många patricierfamiljer ville ej splittra förmögenheten
utan lämnade äldste sonen huvudparten i arv, och yngsta dottern
överlämnade de till ett “aristokratiskt“ kloster. Som
förmögenheten vanligen var stor, kunde de jämförelsevis rikligt begåva
dottern som trädde i kloster, och med tiden såg sig Signorian
tvungen att fixera dessa slags hemgifter till ett maximibelopp av
tusen dukater.
Invigningen av dessa förnäma noviser försiggick under stora
högtidligheter, poeterna skrevo hyllningsdikter till föräldrarna och
till den änglalika varelse, som offrade sig åt Gud, beundrarna
uttryckte sitt hopp om att få återse henne i parlatoriet. Tre
kloster voro framför allt på modet: benediktinskornas i S.
Zaccaria, augustinskornas, de s. k. venetianska jungfrurnas, och S.
Lorenzonunnornas. Sämsta anseendet hade nunnorna i San
Zaccaria, av vilka somliga hyrde sig privatvåningar vid avlägsna,
tysta gator och där togo emot sina tillbedjare.
För övrigt förvandlades själva parlatorierna till
mottagningssalonger. Bakom glesa galler sutto nunnorna i urringade
klänningar, med blommor vid barmen, med elegant upplagt, ja kanske
rent av pudrat hår, och framför var och en av dem satt antingen
hennes hjärtas utvalde eller också en hel skara vänner.
Nunnorna besutto en synnerlig talang att göra sin dräkt klädsam;
om ordensregeln föreskrev helvit kåpa, satte de på sig någon
mörk blomgirland för att bryta enformigheten. Resenären Limojon
de Saint-Didier berättar, att de voro ytterst måna om prydlighet
och att man ej kunde tänka sig något mera intagande än dessa
nunnor, då de smyckade sig med blommor.
I salen utanför gallren rådde ofta ett brokigt liv; där gavs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
