Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROKOKON I VENEDIG 75
med påföljd att de upphävde hiskliga jamanden, och kattkören
var något makalöst.
Sön- och helgdagar sågos inga masker på Markustorget så
länge det pågick gudstjänst “ad onore di Dio e della cattolica
religione“, men efter vespern tog karnevalslivet dubbel fart,
överallt hördes sång och musik. På Piazzettan ställde paren upp sig
till dans, och vanligen dansades det tills dagen grydde. När vin
och kärlek hade hettat upp sinnena, hände emellertid icke sällan,
att dolken kom fram och lustbarheten slutade med en tragedi.
Upprepade gånger lät därför De tios råd utfärda order, att
lyktor skulle tändas på de mörka gatorna, och skickade ut patruller
att göra en rond genom staden. Farligast var skärtorsdagen, ty
då ville alltid pöbeln tömma nöjets bägare ända till dräggen.
Denna enda dag under karnevalen tillät rådet, att man bar vapen
till självförsvar. En utlänning var okunnig om tillåtelsen och
återvände obeväpnad hem sent på natten. Två hantverkare hejdade
honom och frågade i karnevalsaktigt skämtsam ton varför han
svept så väl in sig i sin kappa; då stranieron svarade, att han
frös, förklarade en av sällarna, att den helige Martin trots
kölden hade delat med sig av sin mantel åt en fattig; eftersom de
nu voro två fattiga, tillkom det stranieron att följande det fromma
helgonets föredöme ge dem hela manteln.
Karnevalen slöt med en tjurfäktning, “caccia dei tori“, som
dock skilde sig från det blodiga spanska folknöjet. I Venedig
voro offren ungtjurar eller tjurkalvar, på vilka man hetsade
hundar. Vanligen var det slaktare, som anordnade dessa hetsjakter ;
de uppförde en tribun på Markustorget, och då det stackars
utpinade och sargade djuret störtade på arenan, höggo
slaktarhjältarna av dess huvud, och sedan buro de det döda djuret utanför
sina kāärestors fönster och höllo serenad.
Venetianskorna hade blivit så vana vid detta nervkittlande
skådespel, att under sista karnevalsveckan en “caccia dei bovi“
ägde rum på gården till Palazzo ducale såsom en hyllning för
damerna i dogens familj. Denna hetsjakt kallades “la caccia
delle damigelle della dogaressa“. Omgiven av damer och
republikens högsta dignitärer åsåg dogen föreställningen från
palatsets pelargång; för publiken voro estrader uppförda nere på
gården. Efter “caccian“ underhöll sig dogaressan med gästerna,
“teneva circolo“ såsom man uttryckte sig.
1796 anordnades caccia på Campo S. Stefano. Knappt hade
emellertid föreställningen börjat, förrän de slarvigt uppförda tri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
