ROKOKON I VENEDIG 75 med påföljd att de upphävde hiskliga jamanden, och kattkören var något makalöst. Sön- och helgdagar sågos inga masker på Markustorget så länge det pågick gudstjänst “ad onore di Dio e della cattolica religione“, men efter vespern tog karnevalslivet dubbel fart, överallt hördes sång och musik. På Piazzettan ställde paren upp sig till dans, och vanligen dansades det tills dagen grydde. När vin och kärlek hade hettat upp sinnena, hände emellertid icke sällan, att dolken kom fram och lustbarheten slutade med en tragedi. Upprepade gånger lät därför De tios råd utfärda order, att lyktor skulle tändas på de mörka gatorna, och skickade ut patruller att göra en rond genom staden. Farligast var skärtorsdagen, ty då ville alltid pöbeln tömma nöjets bägare ända till dräggen. Denna enda dag under karnevalen tillät rådet, att man bar vapen till självförsvar. En utlänning var okunnig om tillåtelsen och återvände obeväpnad hem sent på natten. Två hantverkare hejdade honom och frågade i karnevalsaktigt skämtsam ton varför han svept så väl in sig i sin kappa; då stranieron svarade, att han frös, förklarade en av sällarna, att den helige Martin trots kölden hade delat med sig av sin mantel åt en fattig; eftersom de nu voro två fattiga, tillkom det stranieron att följande det fromma helgonets föredöme ge dem hela manteln. Karnevalen slöt med en tjurfäktning, “caccia dei tori“, som dock skilde sig från det blodiga spanska folknöjet. I Venedig voro offren ungtjurar eller tjurkalvar, på vilka man hetsade hundar. Vanligen var det slaktare, som anordnade dessa hetsjakter ; de uppförde en tribun på Markustorget, och då det stackars utpinade och sargade djuret störtade på arenan, höggo slaktarhjältarna av dess huvud, och sedan buro de det döda djuret utanför sina kāärestors fönster och höllo serenad. Venetianskorna hade blivit så vana vid detta nervkittlande skådespel, att under sista karnevalsveckan en “caccia dei bovi“ ägde rum på gården till Palazzo ducale såsom en hyllning för damerna i dogens familj. Denna hetsjakt kallades “la caccia delle damigelle della dogaressa“. Omgiven av damer och republikens högsta dignitärer åsåg dogen föreställningen från palatsets pelargång; för publiken voro estrader uppförda nere på gården. Efter “caccian“ underhöll sig dogaressan med gästerna, “teneva circolo“ såsom man uttryckte sig. 1796 anordnades caccia på Campo S. Stefano. Knappt hade emellertid föreställningen börjat, förrän de slarvigt uppförda tri-