FJÄRDE KAPITLET. CARLO GOLDONI. 1. En förunderligt sympatisk fmänniska, halvt om halvt äventyrare men fullkomligt olik andra vagabonder. Om han i nödens stund måste låna pengar, gav han sig ingen ro, förrän han återbetalat dem, och när så erfordrades, arbetade han dag och natt utan vila. Sitt goda humör förlorade han aldrig, även i den mest förtvivlade belägenhet fann han något att le åt. Alltför godlynt att harmas på sina fiender skämtade han över dem; i den mänskliga ondskan såg han blott ämnen för komedier. Jovialitet lyste ur hans ansikte, framtiden bekymrade honom föga. Det fanns hos honom något av commedia dell’artes Pantalone, typen för den venetianske borgaren. Förslagenhet och godmodighet i förening. Han stod på god fot med de mest olika människor, ty han såg strax deras svaga sidor och undvek allt som kunde stöta dem. “En hederlig äventyrare“, ‘“avventuriere onorato“, kallade han sig själv och brukade säga, att om han skreve en komedi om sig själv, skulle det bli en förträfflig pjäs, på en gång lärorik och nöjsam och full av otroliga händelser. Denna säregna människa föddes i Venedig 1707 och hade en far, som han mycket liknade till temperamentet. Giulio Goldoni, bosatt i Venedig, tog en gång ett ömt farväl av sin hustru och reste till Rom på några månader för att hälsa på en god vän. Han stannade där i fyra år. Under dessa år roade han sig grundligt, men studerade också medicin och blev läkare, stiftade så bekantskap med Baglionier och Antinorier, de tvenne familjer, som egentligen gjort Perugias historia, vann deras förtroende och slog sig ned i den helige Franciskus hemtrakt. Dit kallade han sedan sonen, Carlo. Det var ingen lätt resa för