Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Carlo Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 ROM
gossen. Han fick följa med en benediktinmunk, Rinalducci, som
ärnade sig till Rom. Först färdades de bägge resenärerna i en
sorts farkost kallad peota till Rimini, men därifrån måste de rida
över de umbriska bergen. Den lille venetianaren hade aldrig förr
suttit på en hästrygg, man band honom därför fast i sadeln, och
pådrivarna skämtade över stadsbarnet. Benediktinen skrattade
också, men gossen stämde in i den vördige faderns löje och lät
ej höra ett ord av klagan, fast färden varade i sex dagar. I
Perugia fick Carlo räta på de styvnade lederna. Men snart blev
det för honom att sitta inte på hästryggen utan på jesuiternas
skolbänk, i den s. k. “högre gammatikan“. Han läste flitigt och
hade så lätt för sig, att jesuiterna sökte övertala honom att gå
in i deras orden. Men detta tilltalade inte unge Goldoni, han
hade redan fått smak för teatern. I Antinoris palats spelades
komedier, och som det i påvestaten ej var tillåtet för kvinnor
att uppträda på scenen, fick Carlo såsom skägglös ungersven
spela kvinnorollerna.
Giulio Goldonis beskyddare, Antinori, avled emellertid inom
kort; doktorn hade föga att göra i Perugia och beslöt att flytta
närmare fädernestaden Venedig och slå sig ned i Chioggia. På
vägen lämnade han kvar sonen i Rimini, vars dominikaner voöro
berömda för sin undervisning i “logik“. Gossen fann lektionerna
i den helige Tomas filosofi dödande tråkiga, men lyckligtvis
kom det ett komediantsällskap från Venedig till Rimini. Han
blev en trägen teaterbesökare och gjorde bekantskap med aktörer
och aktriser, ty i Rimini hade kvinnor rätt att uppträda på scenen.
Aktriserna fattade tycke för den unge venetianaren, och det
uppstod en ömsesidig vänskap, som resulterade i att Carlo beslöt
att ge dominikanerna och den helige Tomas ab Aquino en god
dag. När efter slutad “stagione“ venetianarna återvände till sin
stad, smög sig Carlo i tysthet ombord på deras båt och ropade:
“Addio, Rimini“, lämnande sina få ägodelar kvar hos
dominikanerna.
På båten gick det muntert till. Där kamperade tolv aktörer
och aktriser, sufflör, maskinist, garderobiär, åtta betjänter, fyra
kammarjungfrur, två ammor, barn av alla åldrar, hundar, kattor,
apor, papegojor, duvor och ett får. Kvinnorna hade sin
särskilda avdelning, förstängd med gamla segel, männen logerade
bäst de kunde. Matsal var anordnad på däcket mellan koffertar
och korgar, ur vilka gröna kålhuvuden stucko upp.
Skeppskocken fungerade också som resemarskalk. Knappt hade båten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
