CARLO GOLDONI 89 lertid Goldoni, som beslöt använda det och skriva en ny, bättre tragedi med samma namn. Detta hans stycke gavs med stor framgång i Venedig, men icke av Anonimos sällskap, ty charlatanen vistades vid denna tid i Terra Ferma, i Görz och Triest. 1743 kom han till Verona, där han blev lika hedrad som Eskulap i Grekland. En epidemi härjade just då i staden; Anonimo kurerade den framgångsrikt med honung och cypriskt vin och författade samtidigt en avhandling om smittosamma sjukdomar, som i Nürnberg översattes till latin och infördes i en av denna stads tidningar. Anonimos rykte spred sig i Tyskland, preussiske konungen erbjöd honom en kateder vid universitetet med en årslön av fem tusen floriner; men läkaren, som räddat så många patienter från en förtidig död, fick någon sjukdom och kunde ej bota sig själv, utan dog i Verona 1745. Anonimo var en av Italiens intressantaste äventyrare i X VIII seklet — soldat, läkare, kemist, filosof, teaterdirektör, professor, geolog och därtill dramaturg, ty han skrev komedien “La bella Negromantessa“ och tragedien “Circe“. Markis Valente Gonzaga i Mantua, som kände honom nära, ansåg honom för en av sin tids mest genialiska människor och för en talare med oförliknelig förmåga att rycka åhörarna med sig. Goldonis diplomatiska bana tog ett brått slut. På grund av successionskriget om Parma mellan Österrike och Savojen 1733 flyttade den venetianske ministern och med honom sekreteraren Carlo från Milano till Cremona. Där stiftade Goldoni bekantskap med en venetiansk äventyrerska, en bekantskap, som blev ödesdiger för hans karriär, ty en natt, då han satt fängslad vid spelbordet hos den sköna, inlöpte viktiga krigsnyheter och ministern behövde sin sekreterare, men denne stod ej att finna. Nästa morgon blev Goldoni kallad att stånda ansvar, svarade sin förman ohövligt och blev avskedad. Då han inte längre hade något att göra i Cremona, begav han sig till Modena, där hans mor bodde. Under vägen råkade han emellertid rätt upp i det ryktbara slaget vid Parma, kunde ej fortsätta färden utan vek av at Brescia. Vetturinon fraktade ännu en resande, en ung präst, som var mycket intresserad av teatern. De båda resenärerna blevo strax goda vänner, och som hästarna voro sävliga, tog Goldoni upp sin “Belisario“ ur fickan och började läsa högt för reskamraten. Under den mest dramatiska scenen kommo fem beväpnade