Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Carlo Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 ROM
banditer framrusande ur skogen, drogo Goldoni och prästen ur
vagnen och började visitera dem. De hade hunnit bemäktiga
sig vår dramaturgs magra kassa, hans silverklocka och ännu
några småsaker, då han lyckades slita sig lös och blott med
“Belisario“ i behåll räddade sig genom flykten. Hunnen ett stycke
träffade han några arbetare på ett åkerfält; de delade med sig
av sin matsäck åt den utsvultne vagabonden och visade honom
till socknens prost. Då denne, som var en vitter man, fick veta
vem den olycklige resenären var, skickade han efter sina två
adjunkter, och åter började en uppläsning av “Belisario“. Prästerna
blevo hänförda, Goldoni glömde de utståndna vedervärdigheterna,
och prosten bjöd honom på skjuts till Brescia, dit dramaturgen
anlände utan en styver på fickan. Lyckligtvis träffade han en
bekant, som hjälpte honom, så att han kunde fortsätta sin färd.
Lycklig över att ha räddat sitt mästerverk uppläste han det på
nytt i Verona, för den därvarande teaterdirektören Imler, som
beredde sig att med sitt sällskap gastera i Venedig under vintern.
Triumfens dag hade randats! Det blev överenskommet, att
“Belisario“ på den heliga Katarinas dag skulle uppföras på
Grimanis teater, som Imler hyrt för några månader.
IHl.
I Venedig fanns i senare hälften av XVIII seklet icke mindre
än sexton teatrar, flertalet uppkallade efter de helgon, som givit
församlingarna deras namn. Ägare till dem voro vanligen
förmögna patricierfamiljer, och San Benedetto och San Cassiano
hörde till de förnämsta. Man må dock icke föreställa sig, att
teatrarna voro inredda med samma lyx som patricierpalatsen.
Molmenti beskriver dem målande. Vanligen två timmar före
skådespelets början tändes framför scenen två anspråkslösa lyktor
fästa på var sin stång, och detta var hela ekläreringen. I salongen
funnos varken facklor eller lampetter, liksom i de nutida
wagnerteatrarna låg den försänkt i mörker; anledningen härtill var dock
inga konstnärliga teorier utan teaterägarnas sparsamhet. Blott i
en och annan loge brann en lampa; musikanterna måste läsa
noterna vid skenet av talgljus, som rökte ohyggligt, vilket dock
ej hindrade, att platserna närmast musikanterna och scenen voro
de mest eftersökta; då någon omtyckt pjäs skulle uppföras,
skickade man redan vid middagstiden sina betjänter att besätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
