96 ROM furst Lobkowitz, och den första person Goldoni träffade var signor Boscari, en gammal vän till Carlo och nu österrikisk kapten och sekreterare hos furst Lobkowitz. Såväl Boscari som furst Lobkowitz mottogo “Belisarios“ författare med mycken välvilja; men då Goldoni bad om tillstånd att få resa till Genua, nekade man honom pass och förklarade, att han måste stanna i Rimini lika länge som högkvarteret förblev där. “Men vad skall jag göra här?“ frågade Goldoni med oro, ty han saknade alla existensmedel. “Vi skola nog hitta på sysselsättning åt er“, svarade fursten. Och det gjorde man. Kort därefter tillställdes en fest med anledning av kejsarinnan Maria Teresias systers trolovning med hertig Karl av Lothringen, och furst Lobkowitz gav vår dramaturg i uppdrag att skriva orden till den kantat, som skulle avsjungas till det unga parets ära. Goldoni fick ett frikostigt honorar och skriver i sina memoarer, att “den där tiden hade han pengar och ingenting att göra och levde lycklig“. Den gladlynte och godmodige mannen behövde inte mycket för att känna sig lycklig. I början av stora fastan anordnade österrikarna en truppmönstring omfattande hela 40000 man. Goldoni var en förtjust och imponerad åskådare. Efter mönstringen bröt hären upp från Romagna, och Carlo kunde bege sig vart han ville. Först styrde han kosan till Floørens och därpå till Pisa, i avsikt att fortsätta till Genua. Han hade ämnat stanna tre dagar i Pisa men blev kvar där i tre år. Då han en dag gick förbi ett palats, lade han märke till en ovanlig rörelse på gatan utanför. Vagn efter vagn rullade fram till porten och stannade. Han frågade vad som var à färde och fick till svar, att det var sammanträde i Arcadia; i Pisa fanns nämligen en “colonia“, en avdelning av den romerska Arcadia. Av nyfikenhet gick Goldoni in i salen och ställde sig att lyssna till allehanda tävlande poeter, och erinrande sig, att han själv i ungdomen diktat en sonett för ett liknande tillfälle, bad han, om tillåtelse att, även han, få uppläsa en dikt. Sonetten väckte stort bifall, man frågade nyfiket vem den okände var, och då det blev bekant, att det var Goldoni, skyndade en mängd pėérsoner att göra hans bekantskap. Man övertalade honom att stanna i Pisa och öppna en advokatbyrå. Företaget gick utmärkt; samme advokat, som i Venedig ej haft en enda klient, måste här arbeta dag och natt, honoraren strömmade in. “Men“, berättar Goldoni,