CARLO GOLDONI 107 aldrig blev fullbordat. Ordboksarbetet var bästa boten för hans sömnlöshet. Revolutionen gjorde ända på både sömn och lugn. Man fråntog honom den kungliga pension han dittills uppburit, och först tack vare Marie Joseph Chéniers ivriga påtryckningar lät konventet genom ett dekret av 7 februari 1793 åter tilldela honom den. Goldoni fick dock aldrig den glada underrättelsen, ty han dog dagen innan beslutet fattades. Den energiske Chénier utverkade sedan en pension på 1,500 francs åt hans änka. Tanken på fäderneslandet, tanken på Venedig följde Goldoni ständigt; han hade glömt de oförrätter han lidit där, för hans syn stod blott den ljusa bilden av lagunen och dess folk. Han skrev i Paris en liten dikt, som målar hans stämning: Da Venezia lontan do mile mia No passa di che no me vegna in mente El dolze nome de la patria mia, El linguazo e i costumi de la gente.