106 ROM banala stycke, som blivit skrivet under århundradet. Publiken var emellertid av en annan mening, ty då komedien uppfördes för första gången, gjorde den sådan lycka, att författaren jämte skådespelarna framropades på scenen. Detta var ej brukligt i Italien, och Goldoni blev därför helt häpen över att han måste visa sig för publiken och skriver i sina memoarer, att han ej kan förstå, hur man kan tvinga författaren att träda fram och liksom säga: “Se här är jag, var så god och applådera mig nu!“ “Le Bourru bienfaisant“ spelades länge på de franska scenerna och blev en lika välbekant typ som Molières Harpagon. Geront, “le bourru“, är en gammal rik ungkarl, som grälar och förgår sig, men icke dess mindre förlåter både brorsonen, att han skuldsatt sig över öronen, och brorsonens hustru, att hon är en slösaktig kokett, och deras dotter, att hon ej vill gifta sig med en gammal stofil, som han utsett till man åt henne. Han brummar och grälar, men önskar ingenting högre än att göra alla lyckliga och nöjda. Det var ett skådespel alldeles i den tidens smak, som i trogen anslutning till Jean Jacques krävde, att varje ung kvinna skulle vara förtjusande, varje man känslofull och varje gubbe vördnadsvärd. I hela komedien finns ingen elak, fördärvad natur; alla personerna ha sina fel och svagheter, men i grund och botten äro de goda människor. “Le bourru bienfaisant“ blev så berömd, att den uppfördes inför hela hovet i Fontainebleau och Goldoni fick 150 louisdorer i gratifikation ur kungliga handkassan. Detta uppmuntrade honom till att skriva ännu en komedi på franska, “L’avare fastueux“, men den fick ingen framgång. Goldoni började åldras, och som förståndig man insåg han, att man bör sluta skriva, då fantasien mattas. För övrigt hade han rätt att vila på sina lagrar, ty han hade skrivit över tvåhundra komedier — exakta antalet kunde han inte ens själv uppge. Ämnen till komiska operatexter hade han ännu i förlag och lämnade ett tjugotal sådana till paristeatrarna, och för övrigt skrev han på sina memoarer. Deras andra del är tråkig och innehåller egentligen blott en omständlig analys av hans komedier; i första och tredje delen åter utvecklar han mycken humor och skarp iakttagelseförmåga. Hans sista levnadsår — åren före revolutionen -— förflöto lugnt. Han hälsade på vänner, gladde sig åt att han lyckats sörja för sin brorson och sysslade emellanåt med en ordbok över venetianska dialekten, ett arbete, som han påbörjat i sina unga år men som