Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Carlo Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 ROM
banala stycke, som blivit skrivet under århundradet. Publiken
var emellertid av en annan mening, ty då komedien uppfördes
för första gången, gjorde den sådan lycka, att författaren jämte
skådespelarna framropades på scenen. Detta var ej brukligt i
Italien, och Goldoni blev därför helt häpen över att han måste
visa sig för publiken och skriver i sina memoarer, att han ej kan
förstå, hur man kan tvinga författaren att träda fram och liksom
säga: “Se här är jag, var så god och applådera mig nu!“ “Le
Bourru bienfaisant“ spelades länge på de franska scenerna och
blev en lika välbekant typ som Molières Harpagon. Geront, “le
bourru“, är en gammal rik ungkarl, som grälar och förgår sig,
men icke dess mindre förlåter både brorsonen, att han skuldsatt
sig över öronen, och brorsonens hustru, att hon är en slösaktig
kokett, och deras dotter, att hon ej vill gifta sig med en gammal
stofil, som han utsett till man åt henne. Han brummar och
grälar, men önskar ingenting högre än att göra alla lyckliga och
nöjda. Det var ett skådespel alldeles i den tidens smak, som i
trogen anslutning till Jean Jacques krävde, att varje ung kvinna
skulle vara förtjusande, varje man känslofull och varje gubbe
vördnadsvärd. I hela komedien finns ingen elak, fördärvad
natur; alla personerna ha sina fel och svagheter, men i grund och
botten äro de goda människor.
“Le bourru bienfaisant“ blev så berömd, att den uppfördes
inför hela hovet i Fontainebleau och Goldoni fick 150 louisdorer
i gratifikation ur kungliga handkassan. Detta uppmuntrade
honom till att skriva ännu en komedi på franska, “L’avare
fastueux“, men den fick ingen framgång. Goldoni började åldras,
och som förståndig man insåg han, att man bör sluta skriva, då
fantasien mattas. För övrigt hade han rätt att vila på sina lagrar,
ty han hade skrivit över tvåhundra komedier — exakta antalet
kunde han inte ens själv uppge. Ämnen till komiska
operatexter hade han ännu i förlag och lämnade ett tjugotal sådana
till paristeatrarna, och för övrigt skrev han på sina memoarer.
Deras andra del är tråkig och innehåller egentligen blott en
omständlig analys av hans komedier; i första och tredje delen åter
utvecklar han mycken humor och skarp iakttagelseförmåga. Hans
sista levnadsår — åren före revolutionen -— förflöto lugnt. Han
hälsade på vänner, gladde sig åt att han lyckats sörja för sin
brorson och sysslade emellanåt med en ordbok över venetianska
dialekten, ett arbete, som han påbörjat i sina unga år men som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
