BRÖDERNA GOZZI 109 familjs vilja gifte sig med henne 1738. Under den första, heta förälskelsen skrev han vers till henne, kvad om den Cara, celesta, angelica figura Per cui spendendo vogli anni e l’ingegno, kallade henne “giglio amoroso“; hans yngre bror Carlo bedömde förhållandet nyktrare och ansåg, att Gasparo gift sig med Luisa “per distrazione“, av distraktion. Huru som helst blev Luisa en viktig person i huset. Hon ansåg sig nämligen icke endast som ett poetiskt snille utan även som släktens finanshuvud och gjorde oupphörliga försök att ordna familjens affärer, vilka bemödanden dock endast ytterligare förvärrade den bedrövliga ställningen. För övrigt var hon stolt över att tillhöra Arcadias herdinnor, och undertecknade sig ofta med sitt arkadiska namn “Irminda Partenide“. Gasparo började snart efter bröllopet ångra sin “distraktion“ och flydde från hustrun upp till sin vindskammare, där han grävde ner sig i sina böcker och skrev vers i långa banor. Han var en högväxt, mager ung man med stora, svarta, djupt liggande ögon och långa, tafatta armar. Han hade för övrigt mer än ett skäl att begrava sig bland sina papper, ty på nedre botten och i hela huset för resten rådde ett gräsligt liv. Där var ett ut och in av contadini dagen i ända, judar kommo och krävde räntor, de yngre syskonens informatorer, abbéer allesammans, vänskades med tjänstflickorna, Carlo och Francesco, äldsta sönerna, slogos på värja. Gasparo var moderns ögonsten, och hon visade så tydligt sin förkärlek för honom, att de andra barnen kände sig sårade av denna modershjärtats orättvisa. Så gott som hela familjen skrev vers; i en samtida diktsamling finnas bidrag av Giacomo, Francesco, Marino, Girolamo och Gasparo Gozzi. Varenda papegoja i huset, varenda katt, varenda nyfödd kalv tjänade Gasparo som tema för poetiska utgjutelser, varje minsta tilldragelse gav anledning till en sonett. Då en gång gårdens tvätterska skickade en liten hund i present till en väninna i Padua, förevigade Carlo händelsen i en dikt, som finns bevarad bland hans anteckningar. Carlo själv brukade göra narr av familjen och kalla fädernehemmet ett poethospital, så skrala ansåg han diktalstren, som där sågo dagen. lbland spelades teater i detta oroliga hus; Carlo hade ett outtömligt förråd av dramatiska uppslag, och syskonen voro födda skådespelare.