110 ROM Då Luisas regemente blev alltför tryckande, flydde Gasparo till Padua, där han var cavaliere servente åt signora Marianna Mastraca, hustru till en professor i juridik. Där tillbragte han sina lyckligaste stunder, helst professorn mera ägnade sig åt sin vetenskap än åt sin unga hustru. En gång hände till och med, att han ur stånd att uthärda Partenides dåliga humör för någon tid flyttade över till Marianna. Detta hindrade dock icke, att makan varje år skänkte honom en ny arvinge, och det redan förut så bullersamma huset uppfylldes av barnskrik. Också tänkte Luisa på framtiden och försummade ej att draga fördel av att det var hon som omhänderhade familjens finanser. Den förtvivlade ekonomiska ställningen och Partenides tyranniska regemente tvungo de yngre Gozzierna att ge sig ut i världen och själva söka förtjäna sitt bröd. Den som först flög ut ur boet var Jacopos andre son i ordningen, Francesco, och genom bemedling av Antonio Loredan, “provveditore di mare“, fick han någon befattning på Korfu. Hans exempel följdes av Carlo; morbrodern Almero Tiepolo ombestyrde, att den inte fullt sjuttonårige ynglingen blev antagen som kadett i republikens armé och i denna egenskap sänd till Dalmatiens dåvarande huvudstad, Zara. Med en packning bestående av litet linne, några böcker och en gitarr steg Carlo i Venedig ombord på en galär, som efter tjugotvå dagars stormig färd landade med honom vid Dalmatiens kust. Som han ej fick något penningunderstöd hemifrån, måste han till en början nöja sig med ett smutsigt rum, vars fönstergluggar voro försatta med trasig väv, som buktade sig likt segel för varje vindpust. Strax efter ankomsten till Zara insjuknade han i en svår feber, och svärmar av mygg ökade hans lidande. Republikens protomedicus Danieli tittade till honom och föreskrev pulver och mixturer; då de inte hjälpte, började husets kvinnor försöka kurera honom med örter och besvärjelser. Men inte heller signerierna åstadkommo någon förbättring, och först en vän, Innocenzo Massimo från Padua, kapten vid ett hillebardiärkompani i Zara, räddade honom genom sina omsorger från en säker död. Massimo, en förmögen ung man, tog sig an Gozzi, lagade, att han fick ordentlig skötsel och förskaffade honom all den komfort som kunde åstadkommas, med påföljd att patienten efter någon tid repade sig. Innocenzos vänskap skulle också framdeles bli honom till nytta i livet. Carlo började utbilda sig till soldat. Han övade sig i ridning, på en stor schackbräda manövrerade han med träklossar, som