112 ROM blev beslutet, att man skulle flytta till Venedig, ty Partenide umgicks med några finansiella planer, som skulle återge familjen dess forna välstånd. ‘Tåget, som drog ut från Vicinale, påminde om ett resande komediantsällskap: den sjuke fadern, den tankspridde Gasparo, den fantastiskt utstyrda Partenide, grevinnan i en urmodig hatt, fem småbarn med ammor, några kvinnliga tjänarinnor och betjänter i utnötta livréer, en hel skara hundar och kattor. Hela detta följe tog det tomma palats Gozzi i besittning under skrik, skratt, skämt och veklagan. Carlo hyste in sig i en liten kammare, vars förnämsta möbel utgjordes av en stol med tre ben. Den lame fadern förmådde ej överleva denna anblick; han dog kort efter ankomsten till Venedig, och det fanns inte ens medel till en anständig begravning. Partenide tröstade familjen med att hon aldrig sett en gammal man skiljas hädan så vackert, och understödd av grevinnan, som hon fullständigt behärskade, började hon genomföra sina finansiella planer. Carlo märkte, att åtskilliga judar i smyg besökte svägerskan, och att modern och Partenide ofta maskerade smögo sig hemifrån. Det befanns, att de med Gasparos vetskap och begivande lågo i underhandling om att sälja palatset. Nu gällde det att raskt gripa in och göra slut på skaldinnans huvudlösa regemente. 1 samråd med de yngre syskonen började Carlo ordna affärerna, inledde processer och uppmanade modern och svägerskan att för besparings skull flytta ut på landet. Partenides förbittring över detta förslag blev gränslös. Hon fogade sig icke heller utan kom upp med ett nytt, genialiskt påhitt, som skulle trygga hennes barns framtid och göra hennes man berömd. Carlo ovetande övertog hon (1758) jämte Gasparo teatern di Sant’Angelo i Venedig, fast övertygad att hon skulle bli rik på kuppen. Hon samlade ihop en trupp av bönder, kammarjungfrur, tvätterskor, perukmakare och kramhandlare, som inbillade sig att de hade sceniska anlag, lovade dessa “aktörer“ stora förmåner och satte i gång en storartad reklam. Första föreställningen blev en sådan skandal, att den uppbragta publiken tjöt, visslade, svor och överöste scenen med äpplen och potatisar, ja till och med kastade stolar på aktörerna. Men Partenide lät sig ej avskräckas; hon fortsatte att ge föreställningar, och som åskådarne blevo allt fåtaligare, införde hon besparingar i administrationen, minskade orkestern och ersatte oljelamporna med i bleckpytsar nerstuckna vekar, som rökte ner hela teatern. Då