Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bröderna Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖDERNA GOZZI I1
skulle föreställa truppavdelningar för att på det viset lära sig
strategi, spekulerade över sätten att slå ihjäl folk. Han gick
också på fästningsvallarna och åsåg befästningarbetena där, men
allra mest intresserade honom tvångsrekryteringen av morlaker’.
Dalmatiner och montenegriner skilde sig enligt honom i intet
avseende från Homers hjältar. Rövare, mördare och våldsverkare
hade de intet begrepp om krigstukt, och då de skickades till Italien,
gjorde de där republiken mera skada än gagn. I deras eget land
utförde kvinnorna allt arbetet och voro så underdåniga, att då
de mötte en man, kysste de honom på handen och knäföllo för
honom som för ett helgon. Morlakiskans mödom köptes för ett
fastställt, oerhört lågt pris. De morlakiska byarna lågo i beständig,
brodermördande strid med varandra, och vendettan ärvdes från
generation till generation, som ett slags fideikommiss. Hela
landet luktade lök, dalmaternas älsklingsspis; den infördes från
Rumänien, ty själva förstodo de sig ej på att odla grönsaker.
Teaterföreställningar och kärleksförbindelser utgjorde de unga
krigarnas förströelser i det enformiga småstadslivet. Carlo spelade
vanligen kvinnoroller, oftast Colombines roll; på erotikens fält
hade han ingen vidare tur, han var för lättrogen och fick på den
grund röna många bittra besvikelser.
Efter tre års vistelse i Zara blev hemlängtan honom för
svår, och i sällskap med sin vän Massimo återvände han till
Venedig. Familjen Gozzi hade där ett palats, beläget i närheten
av jesuitkyrkan. Det var ett ståtligt hus, fullt av dyrbara, antika
möbler, gobelänger och tavlor av venetianska renässansmästare.
Carlo, som ville skryta för Massimo med familjeresidenset och
gengälda honom för hans godhet i Dalmatien, inbjöd honom till
palazzo Gozzi. Men hur stor blev icke ynglingens besvikelse,
då en gammal portvakterska släppte in honom i en så gott som
tom bostad! I stengolven voro sådana hål, att man kunde bryta
benen av sig, vinden ven in från alla väderstreck, ty
fönsterrutorna voro sönderslagna, gobelängerna, gråa av damm, hängde
i trasor; Partenide hade sålt palatsets dyrbara inredning och
kvarlämnat blott några dammiga familjeporträtt av Tizian och
Tintoretto.
De båda vännerna fingo brått att lämna detta ogästvänliga
hus. Carlo reste hem till Friuli, Massimo till Padua.
Efter Carlos återkomst hölls familjeråd i Vicinale, och det
1 Benämningen på de slaviska (serbo-kroatiska) invånarna i Dalmatien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
