BRÖDERNA GOZZI I1 skulle föreställa truppavdelningar för att på det viset lära sig strategi, spekulerade över sätten att slå ihjäl folk. Han gick också på fästningsvallarna och åsåg befästningarbetena där, men allra mest intresserade honom tvångsrekryteringen av morlaker’. Dalmatiner och montenegriner skilde sig enligt honom i intet avseende från Homers hjältar. Rövare, mördare och våldsverkare hade de intet begrepp om krigstukt, och då de skickades till Italien, gjorde de där republiken mera skada än gagn. I deras eget land utförde kvinnorna allt arbetet och voro så underdåniga, att då de mötte en man, kysste de honom på handen och knäföllo för honom som för ett helgon. Morlakiskans mödom köptes för ett fastställt, oerhört lågt pris. De morlakiska byarna lågo i beständig, brodermördande strid med varandra, och vendettan ärvdes från generation till generation, som ett slags fideikommiss. Hela landet luktade lök, dalmaternas älsklingsspis; den infördes från Rumänien, ty själva förstodo de sig ej på att odla grönsaker. Teaterföreställningar och kärleksförbindelser utgjorde de unga krigarnas förströelser i det enformiga småstadslivet. Carlo spelade vanligen kvinnoroller, oftast Colombines roll; på erotikens fält hade han ingen vidare tur, han var för lättrogen och fick på den grund röna många bittra besvikelser. Efter tre års vistelse i Zara blev hemlängtan honom för svår, och i sällskap med sin vän Massimo återvände han till Venedig. Familjen Gozzi hade där ett palats, beläget i närheten av jesuitkyrkan. Det var ett ståtligt hus, fullt av dyrbara, antika möbler, gobelänger och tavlor av venetianska renässansmästare. Carlo, som ville skryta för Massimo med familjeresidenset och gengälda honom för hans godhet i Dalmatien, inbjöd honom till palazzo Gozzi. Men hur stor blev icke ynglingens besvikelse, då en gammal portvakterska släppte in honom i en så gott som tom bostad! I stengolven voro sådana hål, att man kunde bryta benen av sig, vinden ven in från alla väderstreck, ty fönsterrutorna voro sönderslagna, gobelängerna, gråa av damm, hängde i trasor; Partenide hade sålt palatsets dyrbara inredning och kvarlämnat blott några dammiga familjeporträtt av Tizian och Tintoretto. De båda vännerna fingo brått att lämna detta ogästvänliga hus. Carlo reste hem till Friuli, Massimo till Padua. Efter Carlos återkomst hölls familjeråd i Vicinale, och det 1 Benämningen på de slaviska (serbo-kroatiska) invånarna i Dalmatien.