Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bröderna Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖDERNA GOZZI 113
emellertid motgångarna fortforo, förklarade hon till sist, att
venetianarna saknade smak, och begav sig med sin trupp ut på
landsbygden.
Där gick det henne föga bättre, och efter någon tid nödgades
hon återvända till Venedig. Som hämnd mot Carlo för att han
hindrat hennes finansplaner och i hopp att lyckas draga folk
till teatern, skrev hon där tillsammans med mannen komedien
“L’’Esopo in città“.
Carlo stod på vänskaplig fot med en grevinna Ghellini-Balbi
och ville låta henne hyra bostad i palazzo Gozzi. Partenide var
emot förslaget och började sprida ut i staden, att Carlo hade ett
förhållande med grevinnan, och i komedien “L’’Esopo“, en
efterbildning av ett franskt orginal, införde hon en scen, där Carlo
och grevinnan samt mannens två yngre bröder Francesco och
Almero på ett giftigt sätt förlöjligades. Då venetianerna sporde,
att familjen Gozzis privata angelägenheter fördes till torgs i
pjäsen, strömmade de till teatern, och stycket gavs kväll efter
kväll för fulla hus; men denna framgång båtade ej stort, ty
Partenide hade satt sig i så stora skulder, att hon inom kort
måste upplösa sin trupp.
Den stackars Gasparo, klen till hälsan och svag till karaktären,
var ej Partenide vuxen. För husfredens skull lät han skaldinnan
i allt få sin vilja fram. Under loppet av två år bytte Partenide
bostad sex gånger utan att på förhand underrätta mannen om
att han skulle flytta. Bragt till förtvivlan hyrde Gasparo till sist
in sig i ett torftigt värdshus, som föreföll honom som ett paradis
ovanpå allt bråket hemma. Det var då han skrev, att man
ingenstädes lever så lyckligt som i en osteria, där man slipper
höra barnens skrik och hustruns trätor, där man för ett
överenskommet, måttligt pris har alla slags bekvämligheter.
Lång och mager, bara skinn och ben tack vare en kronisk
magkatarr, ibland melankolisk, ibland över hövan munter vankade
Gasparo omkring på Venedigs gator. Blev han tilltalad, svarade
han kort och ofta bakvänt, ty han bara grubblade över sin olycka.
Han brukade säga, att han var den tålmodigaste och olyckligaste
husfader som existerat sedan världens skapelse, och beklagade,
att han inte var kastrat, ty då skulle han haft värken hustru
eller barn och varit en rik man. Caffariello, kastratsångaren,
hade på några år sjungit ihop några miljoner lire.
Hans högsta nöje var att stanna utanför boklådorna. Han
köpte då alltid hundratals arbeten, men nota bene endast i
Rokokomānniskorna. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>