BRÖDERNA GOZZI 113 emellertid motgångarna fortforo, förklarade hon till sist, att venetianarna saknade smak, och begav sig med sin trupp ut på landsbygden. Där gick det henne föga bättre, och efter någon tid nödgades hon återvända till Venedig. Som hämnd mot Carlo för att han hindrat hennes finansplaner och i hopp att lyckas draga folk till teatern, skrev hon där tillsammans med mannen komedien “L’’Esopo in città“. Carlo stod på vänskaplig fot med en grevinna Ghellini-Balbi och ville låta henne hyra bostad i palazzo Gozzi. Partenide var emot förslaget och började sprida ut i staden, att Carlo hade ett förhållande med grevinnan, och i komedien “L’’Esopo“, en efterbildning av ett franskt orginal, införde hon en scen, där Carlo och grevinnan samt mannens två yngre bröder Francesco och Almero på ett giftigt sätt förlöjligades. Då venetianerna sporde, att familjen Gozzis privata angelägenheter fördes till torgs i pjäsen, strömmade de till teatern, och stycket gavs kväll efter kväll för fulla hus; men denna framgång båtade ej stort, ty Partenide hade satt sig i så stora skulder, att hon inom kort måste upplösa sin trupp. Den stackars Gasparo, klen till hälsan och svag till karaktären, var ej Partenide vuxen. För husfredens skull lät han skaldinnan i allt få sin vilja fram. Under loppet av två år bytte Partenide bostad sex gånger utan att på förhand underrätta mannen om att han skulle flytta. Bragt till förtvivlan hyrde Gasparo till sist in sig i ett torftigt värdshus, som föreföll honom som ett paradis ovanpå allt bråket hemma. Det var då han skrev, att man ingenstädes lever så lyckligt som i en osteria, där man slipper höra barnens skrik och hustruns trätor, där man för ett överenskommet, måttligt pris har alla slags bekvämligheter. Lång och mager, bara skinn och ben tack vare en kronisk magkatarr, ibland melankolisk, ibland över hövan munter vankade Gasparo omkring på Venedigs gator. Blev han tilltalad, svarade han kort och ofta bakvänt, ty han bara grubblade över sin olycka. Han brukade säga, att han var den tålmodigaste och olyckligaste husfader som existerat sedan världens skapelse, och beklagade, att han inte var kastrat, ty då skulle han haft värken hustru eller barn och varit en rik man. Caffariello, kastratsångaren, hade på några år sjungit ihop några miljoner lire. Hans högsta nöje var att stanna utanför boklådorna. Han köpte då alltid hundratals arbeten, men nota bene endast i Rokokomānniskorna. 8