120 ROM dåtida Venedig, ty författaren har en stor förmåga att kort och träffande skildra vad som händer och sker, och venetianska folket känner han i grund. Samtidigt med gasetten utgav Gozzi en veckotidskrift, “ll mondo morale“, där han tryckte en sorts allegorisk roman om det mänskliga fördärvet och sätten att råda bot för tidens moraliska förfall; en översättning av Klopstocks Messias såg också dagen’där. Publikationen var alltför tråkig för att bli långlivad. Oaktat regeringens stränghet mot samhällskritiker oçh-tidningsskrivare cirkulerade det kanske ingenstädes så många satiriska dikter, så många giftiga sonetter som i Venedig. Satir och gyckel, påstod en av poeterna, äro bästa sättet att förbättra sederna under tider, då njutningslystnad och lättja tagit överhand. Själva prokuratessan fick ibland anledning att förargas på smädeskrivarna. Det finns bevarad en satir från den tiden, där det uppräknas tavlor och skulpturer lämpade som present åt namngivna personligheter. Prokuratessan får en staty av den botfärdiga Magdalena, vilket så tillvida var olämpligt som signora Tron visserligen hade syndat mycket i sin ungdom, men ingalunda kände sig botfärdig på äldre dar utan gärna skulle syndat mera, om ej åldern lagt hinder i vägen. “Gazzetta Veneta“ utkom under icke fullt ett år, från 16 februari 1750 till 31 januari 1761. Efter dess nedläggande tog Gozzi Addisons Spectator till mönster för en ny publikation, “Osservatore“, allvarligare och mera litterär men långt ifrån så underhållande som “Gazzetta“. Addison hade en hel stab av talangfulla medarbetare, medan åter Gozzi ensam sammanskrev hela “Osservatore“, vadan den ej kunde undgå att på längden bli enformig. Vid denna tid avled Partenide; Gozzi andades lättare, nu kunde han få läsa och skriva i ro, så vitt hans undergrävda hälsa och förstörda nerver tilläto det. Som det tycks redan under hustruns livstid hade han knutit en förbindelse med en fransyska, Sara Cenet, som händelsevis hamnat i Venedig. Sara var dotter till en trädgårdsmästare och en sömmerska i Paris. Två italienska dansöser, som givit sig ut för att vara förnäma italienska damer, hade övertalat henne att följa med dem till Venedig under förespeglingar om en lysande framtid. Den stackars flickan blev snart varse vad beskyddarinnornas löften voro värda, och i sin nöd vände hon sig till prästen i kyrkan S. Angelo, en stor hedersman, och bad