BRÖDERNA GOZZI 119 i ditt liv har hört skönare stämmor. Jag för min del står och väntar dig i dörren och skyndar vännen till mötes med öppen famn och ett ’halleluja’ på läpparna. Du blir genast omringad av ett garde av kapuner, hönor och kalkoner, som börja speta omkring dig som vore de påfåglar. Du blir kanske led på det; du måste emellertid beväpna dig med tålamod, ty fjäderfäet vill försäkra dig, att det troget skall tjäna dig och är redo att ge sitt liv för gästen, att det dig till hugnad vill låta steka sig, stickas på spettet och skäras i bitar. Chef för denna armé är en skröplig gumma, en hedersgumma, som älskar sina skyddslingar av hela sin själ och fäller tårar, när någon av dem nackas. Till dryck får du rubinfärgat vin, till mat det allra vitaste bröd, och först och sist kommer du att möta jublande hjärtan“. Länge fick ej Gasparo fröjda sig åt näktergalarnas sång och hönornas skrockande; den lilla fädernegården måste säljas för kreditorernas räkning, och allt vad som återstod honom av jordagodset var litet sand i en dosa. Sol ti ricordo che il miglior terreno Ch’io m’abbia al mondo è un orinol d’arena. 1760 grundade Gasparo en tidning, “Gazzetta Veneta“, som kom ut två gånger i veckan; det var den första tryckta tidningen i Italien. Vart nummer kostade fem soldi och årsprenumerationen en sekin. | titelvignetten klängde en apa, och under stod: “Ipsa alimento sibi“. Programmet var helt modernt. Redaktören lovade att meddela publiken alla löpande nyheter, roa den med skämtbitar, införa en lista på förlorat och upphittat gods, meddela prisnoteringar, växelkurser och avgångsdagar för fartyg till Holland, England, Portugal, Norge och Amerika. Tidningen såldes på tre ställen: vid S. Marco, i Florians kafé och på Merceria. Regeringens åtgöranden fick redaktören ej kritisera: Gozzi måste göra som den där fransmannen före 1770, som endast skrev om elefanten, ty det var det enda djur, förklarade han, som han ostraffat kunde tala om. Venetianska Signorian utvisade ur republiken historikern Baretti, emedan han vågat nämna. att Bernardo Bembo, död för tvåhundra år sedan, hade skrivit några oanständiga sonetter. Bembo tillhörde en patriciersläkt, och om republikens oligarker fick det ej skrivas annat än smickrande saker. Censuren till trots ger Gozzis gasett en förträfflig bild av det