BRÖDERNA GOZZI 12T honom skaffa henne plats i någon familj. På det sättet kom hon till signora Marianna Mastraca i Padua, en väninna till Gasparo. Där gjorde vår författare hennes bekantskap, och flickan slog så an på honom, att han efter någon tid anställde henne som lärarinna i franska åt sina egna barn — efter vad hans son elakt insinuerar i sina memoarer för att lättare kunna inleda en kärlekshandel med henne. Sara stannade kvar i Gasparos hus även sedan döttrarna blivit vuxna och betraktades som medlem av familjen. Hon försörjde sig med sömnad — sydde klänningar åt bl. a. signora Dolfin Tron — och betalade Gozzis hundra dukater om året för rum och föda. Efter Partenides död gifte sig Gasparo med henne till sina barns stora missnöje. Kort därefter nedlade han sina tidningar och flyttade till Padua med hustrun, som blev honom en trofast vän och hjäľlparinna. Då Gasparo en gång i ett anfall av feberyrsel rusat ut och kastat sig i Brenta, vårdade hon honom med den mest uppoffrande ömhet, och säkerligen hade han henne att tacka för sitt liv. Efter Gasparos död bosatte hon sig på landet, i Vicinale, och dog där. Det hette, efter den sorgliga händelsen i Padua, att Gasparo velat taga livet av sig, men själv förnekade han detta högtidligt. Visserligen fick han anfall av melankoli ibland, förklarade han, men de varade icke länge, ty det bodde två själar inom honom, den ena tungsint och håglös, den andra energisk. Då den förra ville taga väldet, gick han ut i trädgården utanför sitt hus i Padua och ansade spenat och sallad liksom Ariosto i världen. Därjämte studerade han ivrigt böcker om trädgårdsskötsel, ty boken var nu en gång hans alfa och omega. För att uppliva sin ungdoms minnen höll han höns; men han hade ingen mat att ge dem, och djuren blevo till sist så magra, att de trängde sig ut mellan gâårdens staketspjälor och rymde ifrån honom. På gamla dar fick han värk i alla lemmar, hans kropp blev en levande barometer; men han fördrog tåligt alla krämpor, endast huvudet var han rädd om och begagnade olika mössor allt efter årstiderna, vadderade eller av tunt siden, och likaså olika slags kappor, allt eftersom det var solsken, mulet eller regnväder. Ett litet moln på himlen var nog för att han skulle få huvudvärk, feber eller en ögonfluss, som hindrade honom att läsa. Han tappade dock inte humöret, och alla dessa prövningar skildrade han i verser. Prokuratessan fortfor att vara hans hjälp och stöd in i det sista, och efter hans död överflyttade hon sin välvilja på sonen Francesco. Gasparo avled i Padua den 25 december 1786.