Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bröderna Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖDERNA GOZZI 12T
honom skaffa henne plats i någon familj. På det sättet kom
hon till signora Marianna Mastraca i Padua, en väninna till
Gasparo. Där gjorde vår författare hennes bekantskap, och flickan
slog så an på honom, att han efter någon tid anställde henne
som lärarinna i franska åt sina egna barn — efter vad hans son
elakt insinuerar i sina memoarer för att lättare kunna inleda en
kärlekshandel med henne. Sara stannade kvar i Gasparos hus
även sedan döttrarna blivit vuxna och betraktades som medlem
av familjen. Hon försörjde sig med sömnad — sydde klänningar
åt bl. a. signora Dolfin Tron — och betalade Gozzis hundra
dukater om året för rum och föda. Efter Partenides död gifte sig
Gasparo med henne till sina barns stora missnöje. Kort därefter
nedlade han sina tidningar och flyttade till Padua med hustrun,
som blev honom en trofast vän och hjäľlparinna. Då Gasparo
en gång i ett anfall av feberyrsel rusat ut och kastat sig i Brenta,
vårdade hon honom med den mest uppoffrande ömhet, och
säkerligen hade han henne att tacka för sitt liv. Efter Gasparos
död bosatte hon sig på landet, i Vicinale, och dog där.
Det hette, efter den sorgliga händelsen i Padua, att Gasparo
velat taga livet av sig, men själv förnekade han detta högtidligt.
Visserligen fick han anfall av melankoli ibland, förklarade han,
men de varade icke länge, ty det bodde två själar inom honom,
den ena tungsint och håglös, den andra energisk. Då den förra
ville taga väldet, gick han ut i trädgården utanför sitt hus i Padua
och ansade spenat och sallad liksom Ariosto i världen. Därjämte
studerade han ivrigt böcker om trädgårdsskötsel, ty boken var
nu en gång hans alfa och omega. För att uppliva sin ungdoms
minnen höll han höns; men han hade ingen mat att ge dem,
och djuren blevo till sist så magra, att de trängde sig ut mellan
gâårdens staketspjälor och rymde ifrån honom.
På gamla dar fick han värk i alla lemmar, hans kropp blev
en levande barometer; men han fördrog tåligt alla krämpor,
endast huvudet var han rädd om och begagnade olika mössor allt
efter årstiderna, vadderade eller av tunt siden, och likaså olika
slags kappor, allt eftersom det var solsken, mulet eller regnväder.
Ett litet moln på himlen var nog för att han skulle få
huvudvärk, feber eller en ögonfluss, som hindrade honom att läsa.
Han tappade dock inte humöret, och alla dessa prövningar
skildrade han i verser. Prokuratessan fortfor att vara hans hjälp och
stöd in i det sista, och efter hans död överflyttade hon sin välvilja
på sonen Francesco. Gasparo avled i Padua den 25 december 1786.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
