122 ROM Ill. Omkring 1747 grundade bröderna Carlo och Gasparo Gozzi jämte ett dussin andra glada poeter i Venedig en akademi i den lättare genren och gåvo den det skabrösa namnet “accademia granellesca“. Litteratörerna hade dock även ett allvarligare syfte med sin sammanslutning; de ville med ironiens och satirens vapen bekämpa bombasmen i litteraturen, vurmen för omskrivningar och krystade liknelser, den förkonstling, med ett ord, som seicentisterna infört. Till preses i akademien utsågo bröderna Gozzi en så gott som oläsbar poet, en löjlig, inbilsk figur, Giuseppe Secchallari, och’ gåvo honom titeln “arcigranellone“. Den lille komiske mannen placerades i en storståtlig karmstol, som uppgavs ha tillhört den ryktbare kardinal Pietro Bembo, en krans av plommon fästes på hans hjässa, och vid första sammanträdet upplästes en hel rad av hyllningsdikter till honom. Under sammanträdena på högsommaren bjödos ledamöterna i akademien glass och frusen sorbet, men åt preses framräcktes som ett särskilt hedersbevis en stor kopp skäållhett te på en silverbricka. På vintern åter fingo akademisterna kaffe, men Secchallari en karaff iskylt vatten. Vid varje sammanträde anordnades någon ny komisk överraskning för preses, som uppgav sig kunna och veta allt. En gång bad man honom, att han skulle sjunga en aria före sammanträdets början, trots att han ej hade spår till röst, en annan gång uppmanade man honom att taga av sig skjortan och slåss på värja med en av akademisterna. Efter dylika inledningar tog arcigranellone plats i kardinal Bembos fåtölj, och akademiens medlemmar började föredraga sina mästerverk. Med tiden fick akademien en mera allvarlig prägel, och framstående venetianare inträdde i den, men att den alltjämt bevarade sitt skämtlynne kan man förstå därav, att arcigranellone till medlemmar kallade sultanen, Fredrik Il av Preussen, persiske schahen och många andra monarker och furstar. Båda Gozzierna, men framför allt Carlo, voro obetingade anhängare och beundrare av republikens gamla styrelseformer, de uråldriga venetianska institutionerna, sederna och bruken. Carlo bekämpade de nya filosofiska strömningar, som utgingo från Frankrike, förhånade det ständiga ropandet på “frihet“ och upp-