128 ROM och den okändas fägring överträffade hans förväntan. Han började allt ihärdigare speja efter henne, och hon å sin sida fick allt mer att syssla med i fönstret. Carlo tog sig för att nicka god dag och god afton åt henne, och på det sättet knöts bekantskapen. En gång blåste en olidlig scirocco, varenda venetianare hade ont i huvudet; Carlo fick syn på sin vackra granne och dristade fråga henne, hur hon mådde och om hon kunnat sova under nattens storm. Närmandet upptogs älskvärt, och det började föras täta samtal, som dock avbrötos vid ljudet av någon fotgängares steg. Inom kort fick Carlo veta, att signoran var gift, att hon var sjutton år och att hennes man var sjuklig och mycket äldre än hon. En gång föreföll grannen helt förlägen och orolig, då hon fick se honom. Vad hade hänt? — Jo för två dagar sedan hade hon skrivit ett brev till Carlo och inneslutit sitt miniatyrporträtt. och han hade ännu ej givit henne ett tecken, att han mottagit det. Då Gozzi svarade, att han ej visste av något brev, bleknade hon och sjönk halvt vanmäktig ned på en stol, och Carlo hörde endast orden: “Gud, jag är förrådd!“ Elfter några ögonblick uppenbarade hon sig på nytt i fönstret, förklarade med undertryckt stämma, att hon befann sig i en mycket obehaglig belägenhet och behövde sin grannes råd, samt bad honom att klockan åtta nästa morgon vänta på henne vid Sant’ Apollinarebron; hon skulle infinna sig där i gondol och med en vit näsduk ge honom tecken att komma ombord. Med klappande hjärta infann sig Carlo på överenskommen plats och fann där grannen, vackrare än någonsin och i en lysande toalett. Kring halsen hade hon en dyrbar kedja, i öronen örhängen av gammalt venetianskt arbete och på händerna blixtrande juvelringar. Hon tillsade gondoliären att draga för gardinerna och ro till Giudecca, där hon skulle besöka en nunna i ett kloster. Carlo satt stum av häpnad, men den okända började i korta ord berätta för honom vad som vållade hennes ängslan. I bottenvåningen i deras hus bodde ett fattigt par, som hon visat mycken godhet. För några dagar sedan hade mannen i hemlighet kommit till henne, anförtrott henne, att han kände herrn mitt emot och åtnjöt hans förtroende, samt lämnat fram ett brev, som han antog krävde svar. Den vackra grannen tog fram brevet, som hon haft gömt i barmen, och lät honom läsa det. — Men jag har inte skrivit det här brevet, utbrast Carlo.