BRÖDERNA GOZZI 127 sagodramer fängslade den venetianska publiken, skrev han en komisk-satirisk epopé med titeln “Marfisa bizzarra“ i tolv sånger, där det röjer sig en helt annan ande än i de sceniska verken. Visserligen persifflerar han alltjämt Goldoni och Chiari, dem han under namnen Matteo och Marco framställer som ena ondskefulla och farliga förledare, men på samma gång kritiserar han nu skarpt adeln och prästerskapet. Handlingen försiggår på Karl den stores tid, men under paladinernas mantlar dölja sig XVIII seklets depraverade aristokrater. Marfisa och Bradamante, som så ofta fått representera renässansens förnäma damer, ha nu förvandlat sig till aristokratdamer i XVIII seklet. Bradamante har blivit bigott, och Marfisa, som slukar den sentimentala modelitteraturen, blir hysterisk och slutar som lungsjuk fromlerska. De bägge damerna, elaka karikatyrer av venetianska patriciskor, stå under inflytande av de intriganta prästerna Don Gualfieri och Don Guottibuoffici, under vilka namn ett par kända andans män äro framställda. I! “Marfisa“ uppträder Gozzi emot allt vad han förut försvarat, mot de högre samhällsklasserna och det högre prästerskapet i Venedig. Han var för övrigt icke den förste som gisslade sedefördärvet inom italienska aristokratien; före honom hade Giuseppe Parini i poemet “Il Giorno“ på ett kvickt sätt satiriserat de förnämas lättja, slöseri och överdåd. Överhuvud lät sig Carlo med tiden alltmera ryckas med av de nya, från Frankrike utgångna strömningarna och tog till och med till motto över sina memoarer franska revolutionens valspråk “Frihet och jämlikhet“. IV. Carlo Gozzi hade inte tur i kärlek. Redan som kadett i. Zara drabbades han av bittra besvikelser; dalmatinskorna bedrogo honom, vilket tog honom djupt. Men längre fram i Venedig råkade han ut för än grymmare missräkningar. Ett av hans äventyr har en så karakteristiskt venetiansk prägel, att det är mödan värt att berätta den korta kärlekssagan. Fönstren i Carlos bostad vette mot en gränd så smal, att han nästan skulle kunnat räcka handen åt grannen mitt emot.. Och att grannen var en ung och tjusande kvinna, därom vittnade hennes änglarika röst, som hon lät höra i vackra men melankoliska arior. En gång varseblev Carlo henne i fönstret,