Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bröderna Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖDERNA GOZZI 127
sagodramer fängslade den venetianska publiken, skrev han en
komisk-satirisk epopé med titeln “Marfisa bizzarra“ i tolv sånger,
där det röjer sig en helt annan ande än i de sceniska verken.
Visserligen persifflerar han alltjämt Goldoni och Chiari, dem
han under namnen Matteo och Marco framställer som ena
ondskefulla och farliga förledare, men på samma gång kritiserar han
nu skarpt adeln och prästerskapet. Handlingen försiggår på Karl
den stores tid, men under paladinernas mantlar dölja sig XVIII
seklets depraverade aristokrater. Marfisa och Bradamante, som
så ofta fått representera renässansens förnäma damer, ha nu
förvandlat sig till aristokratdamer i XVIII seklet. Bradamante har
blivit bigott, och Marfisa, som slukar den sentimentala
modelitteraturen, blir hysterisk och slutar som lungsjuk fromlerska.
De bägge damerna, elaka karikatyrer av venetianska patriciskor,
stå under inflytande av de intriganta prästerna Don Gualfieri
och Don Guottibuoffici, under vilka namn ett par kända andans
män äro framställda. I! “Marfisa“ uppträder Gozzi emot allt vad
han förut försvarat, mot de högre samhällsklasserna och det högre
prästerskapet i Venedig. Han var för övrigt icke den förste som
gisslade sedefördärvet inom italienska aristokratien; före honom
hade Giuseppe Parini i poemet “Il Giorno“ på ett kvickt sätt
satiriserat de förnämas lättja, slöseri och överdåd.
Överhuvud lät sig Carlo med tiden alltmera ryckas med av
de nya, från Frankrike utgångna strömningarna och tog till och
med till motto över sina memoarer franska revolutionens
valspråk “Frihet och jämlikhet“.
IV.
Carlo Gozzi hade inte tur i kärlek. Redan som kadett i.
Zara drabbades han av bittra besvikelser; dalmatinskorna
bedrogo honom, vilket tog honom djupt. Men längre fram i
Venedig råkade han ut för än grymmare missräkningar. Ett av
hans äventyr har en så karakteristiskt venetiansk prägel, att det
är mödan värt att berätta den korta kärlekssagan.
Fönstren i Carlos bostad vette mot en gränd så smal, att
han nästan skulle kunnat räcka handen åt grannen mitt emot..
Och att grannen var en ung och tjusande kvinna, därom
vittnade hennes änglarika röst, som hon lät höra i vackra men
melankoliska arior. En gång varseblev Carlo henne i fönstret,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
