Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bröderna Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 ROM
att tacka den romantiska strömningen i litteraturen i början av
XIX seklet med dess förkärlek för det fantastiska och övernaturliga.
Gasparo Gozzi var egentligen en större talang än Carlo,
men han ödde bort sig på arbetet för det dagliga brödet; Carlo,
hetsigare, retligare, låg alltid i litterära fejder, offrade den
konstnärliga formen och fulländningen för nöjet att få “sjunga ut“ sin
förbittring, och skrev, kan man säga, städse i vredesmod. Mot
Goldoni riktade sig hans “Tartana degl’Influssi“ och “Teatro
comico all’osteria del Pelegrino“, mot Chiari “Fogli sopra alcune
massime del genio e costumi del secolo“, mot Gratarol “Memorie
inutili“ och slutligen mot såväl Goldonis som Chiaris dramatik
hans “Fiabe“. Huvudsaken för honom var att förarga Goldoni,
göra honom impopulär, de litterära synpunkterna voro honom
mera likgiltiga. Förnekas kan ej, att det låg mycken ädel patriotism
på botten av hans hat, han ansåg republikens urgamla
styrelseformer och institutioner för sitt fäderneslands dyrbaraste goda
och kastade sig över envar som ville införa nyheter. Men han
var för litet skarpsynt och framför allt kände för litet till andra
länder för att märka, att han försvarade en styrelse, som ej var
värd att försvaras, sökte stötta ett murket, fallfärdigt träd. Mot
slutet av sitt liv upptäckte han, att det venetianska samhället
var statt i förfall, men då var han för gammal för att med båtnad
kunna tillägna sig de nya idéerna.
1780 grep han sig an med att skriva memoarer, dem han
som nämnt försåg med mottot “Libertà, Eguaglianza“. I yngre
dagar skulle han ej ha valt den lösen. Memoarerna hade till
huvudsyfte att försvara författaren mot Gratarols anklagelser i
hans “Narrazione apologetica“; men venetianska regeringen tillät
honom ej att trycka manuskriptet, angelägen att en affär, som
lände statsinkvisitorerna till föga heder, ej på nytt skulle dragas
inför allmänheten. Först 1798, då man under en ny regering åter
började rikta skarpa anklagelser mot Gozzi med anledning av
affären Gratarol, lyckades han få tillstånd att publicera memoarerna,
som han nu fört fram ända till tryckningsåret. Boken, kanske
mera omsorgsfullt skriven än “Fiabe“, innehåller en mängd
intressanta enskildheter men är förskräckligt uttänjd. Den åldrige
författaren upprepar sig beständigt, uppehåller sig vid saker, som
inte kunna intressera någon, och det krävs stort tålamod för att
plöja igenom de två tjocka delarna. Hans självförsvar är
advokatoriskt, och det märks ofta på hans framställningar, att han är
part i målet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
