136 ROM att tacka den romantiska strömningen i litteraturen i början av XIX seklet med dess förkärlek för det fantastiska och övernaturliga. Gasparo Gozzi var egentligen en större talang än Carlo, men han ödde bort sig på arbetet för det dagliga brödet; Carlo, hetsigare, retligare, låg alltid i litterära fejder, offrade den konstnärliga formen och fulländningen för nöjet att få “sjunga ut“ sin förbittring, och skrev, kan man säga, städse i vredesmod. Mot Goldoni riktade sig hans “Tartana degl’Influssi“ och “Teatro comico all’osteria del Pelegrino“, mot Chiari “Fogli sopra alcune massime del genio e costumi del secolo“, mot Gratarol “Memorie inutili“ och slutligen mot såväl Goldonis som Chiaris dramatik hans “Fiabe“. Huvudsaken för honom var att förarga Goldoni, göra honom impopulär, de litterära synpunkterna voro honom mera likgiltiga. Förnekas kan ej, att det låg mycken ädel patriotism på botten av hans hat, han ansåg republikens urgamla styrelseformer och institutioner för sitt fäderneslands dyrbaraste goda och kastade sig över envar som ville införa nyheter. Men han var för litet skarpsynt och framför allt kände för litet till andra länder för att märka, att han försvarade en styrelse, som ej var värd att försvaras, sökte stötta ett murket, fallfärdigt träd. Mot slutet av sitt liv upptäckte han, att det venetianska samhället var statt i förfall, men då var han för gammal för att med båtnad kunna tillägna sig de nya idéerna. 1780 grep han sig an med att skriva memoarer, dem han som nämnt försåg med mottot “Libertà, Eguaglianza“. I yngre dagar skulle han ej ha valt den lösen. Memoarerna hade till huvudsyfte att försvara författaren mot Gratarols anklagelser i hans “Narrazione apologetica“; men venetianska regeringen tillät honom ej att trycka manuskriptet, angelägen att en affär, som lände statsinkvisitorerna till föga heder, ej på nytt skulle dragas inför allmänheten. Först 1798, då man under en ny regering åter började rikta skarpa anklagelser mot Gozzi med anledning av affären Gratarol, lyckades han få tillstånd att publicera memoarerna, som han nu fört fram ända till tryckningsåret. Boken, kanske mera omsorgsfullt skriven än “Fiabe“, innehåller en mängd intressanta enskildheter men är förskräckligt uttänjd. Den åldrige författaren upprepar sig beständigt, uppehåller sig vid saker, som inte kunna intressera någon, och det krävs stort tålamod för att plöja igenom de två tjocka delarna. Hans självförsvar är advokatoriskt, och det märks ofta på hans framställningar, att han är part i målet.