SJÄTTE KAPITLET. FRANCESCO ALBERGATI. 1. År 1770 anlände till Venedig markis Francesco Albergati Capacelli, bolognesisk senator, generaladjutant och kammarherre hos polske konungen, i ett ärende, som måste kallas ganska ovanligt. Han skulle nämligen försöka komma ifrån ett äktenskapslöfte, som han obetänksamt nog i brev hade givit en venetianska av lägre stånd utan att någonsin ha sett henne. Albergati var en intressant personlighet. Vid tjugofem års ålder hade han tack vare sitt högaristokratiska namn blivit gonfaloniere di Giustizia, främste dignitären i bolognesiska senaten ; men gonfalonieren hade ingenting att göra, ty Bologna, numera en provins i Kyrkostaten, kunde visserligen skryta med en senat, men senaten var utan makt. Där härskade, sades det, en vitklädd monark, bosatt i Rom, vilken vart tionde år ditsände en prelat i purpur att i hans namn sköta regeringen. Den purpurklädde kardinalen hade under sig några tiotal svarta präster, som gåvo order åt en civil potentat med en medaljong i guldkedja på bröstet. Den medaljongprydde befallde över polisen, bestående av sextio soldater, och inspärrade för hierarkien obekväma personer i mörka hålor, där man fick födan gratis. Sådan var den enkla, vit-svart-röda apparat, som ombesörjde Bolognas administration. Francesco Albergati hade emellertid en strängare myndighet över sig, nämligen modern, stor aristokrat och än större despot, som för att bevara sonen för ungdomliga snedsprång tvang honom att i sitt tjugonde år äkta en likaså ung dam av förnäm börd, Teresa Orsi. Paret avskydde varandra hjärtligt och gick till altaret med tårar i ögonen; modern till trots levde de också