FRANCESCO ALBERGATI 139 samman endast halvtannat år. Påven Lambertini, bolognesare, beviljade skilsmässa, varefter Teresa gick i kloster och Francesco började ägna sig åt att översätta franska teaterpjäser och ge teaterföreställningar i sin magnifika villa Zola utanför Bologna. Han inredde där en vacker teater, rymmande trehundra åskådare, och uppträdde själv på scenen, ty han var en utmärkt aktör. I hela Italien fanns det ej en skådespelare, som spelade tragedihjältar och älskare i komedier så utmärkt som han. I Zola fick han besök av Goldoni, med vilken han knöt förtrolig vänskap. Som han understödde Goldoni i dennes reformsträvanden, fick han emot sig Bolognas hela professorskår, som förklarade, att det var ovärdigt en italienare, till på köpet en bolognesare, att undergräva commedia dell’arte, nationens dyrbaraste klenod. Det oaktat brukade teatersalongen i Zola vara fullsatt; värdens kända gästfrihet och älskvärdhet lovade en alltför angenäm utflykt för att man skulle kunnat motstå lockelsen. Goldoni skrev fem komedier för Albergatis teater, dessutom uppfördes där i översättningar Voltaires “Semiramis“, Corneilles “Cinna“, Racines “Fedra“ och “Ifigenia“. Dessa översättningar föranledde Albergati att träda i förbindelse med Voltaire, och det uppstod en brevväxling emellan dem, som fortsattes i åratal. Bolognas förnäma damer rynkade näsan åt Albergatis “komediantupptåg“, och gamla markisinnan, hans mor, harmades över de stora kostnaderna för teatern i Zola och gjorde Francesco de häftigaste förebräåelser ; men den unge markisen förklarade bestämt, att antingen skulle han fortsätta att uppföra teaterpjäser i Zola eller också flyttade han för alltid till Venedig. Därhän gick det dock inte ännu, ty Francesco förälskade sig i grevinnan Marina Orsi, sin frånskilda hustrus kusin, och blev hennes cavaliere servente, vilket Marias man, greve Ercole Orsi, icke fann något att invända emot. Grevinnan var älskvärd, ung och glad och uppträdde med stor framgång pà scenen i Zola, och Goldoni, som fick se henne i en komedi, blev så förtjust, att han alltid i sina brev till Albergati talade om den oförlikneliga “contessinan“. Bolognas förnäma värld började skandaliseras över “komediantparet“ eller väl egentligen avundas dess framgångar, och till sist beslöto Francesco och grevinnan att till vintern öppna en liten teater i själva Bologna, men en demokratisk teater, på vars scen Albergati inte ämnade låta några aristokratiska amatörer uppträda och dit det inte ens skulle säljas biljetter till personer ur “societeten“. Albergati uppträdde där under namnet Fran-