Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 ROM
ll.
Redan 1768 fick Albergati höra venetianskan Bettina Caminer
omtalas som en förtjusande, vitter ung dam, som översatté och
författade dramer, och han greps av ett livligt intresse för den
okända. Bettina var då aderton år och hjälpte sin far, Domenico
Caminer, att redigera en tidning, som utkom under det svassande
namnet “Europa letteraria“ men var en mycket torftig
publikation, vida underlägsen Gasparo Gozzis och Barettis gasetter.
Bettinas mor, en förståndig venetianska, hade ursprungligen ärnat
tillförsäkra dottern ett säkrare levebröd än litteraturen och hade
sänt henne i lära hos en modist. Inom kort hade hon emellertid
märkt, att en ung man följde Bettina hem om kvällarna, och
rädd för erotikens farligheter lät hon dottern sluta med
hattsömnaden och stanna hemma. Den unga flickan började hjälpa sin
far med tidningsarbetet, lärde sig franska och tog sig för att
översätta parisiska dramer och tragedier. Hon hade en obestridlig
litterär talang och blev till och med medarbeterska åt Irminda
Partenide, Gasparo Gozzis hustru. Därjämte var hon vacker,
kvick och klädde sig elegant, vilket hon antagligen lärt under
sin elevtid hos modisten. Några av hennes dramatiska
översättningar uppfördes på de venetianska scenerna; kvinnorna
blevo avundsjuka och började sprida ut skandalhistorier om henne,
och en litteratör, Antonio Piazza, kanske en försmådd tillbedjare,
skrev en roman, “I castelli in aria“, där hon är hjältinnan och
skamligt nedsvärtas. Giuseppe Parini åter ägnade hennes talang
och fägring sin hyllning i några vackra rader i Ode XIII:
. . . donna
Che vaga e belle in gonna
Dell’altro sesso anco le glorie attiene
Fra le Muse immortali
Con fortunato ardor spiegando a’ali.
Bettina var den första, som i Venedig introducerade de
franska tårdramerna, de s. k. “drammi lagrimosi“ av Mercier,
D’Arnaud och andra. Dessa dramer, till vilka man får räkna även
Saurins och Beaumarchais pjäser, hämtade sina ämnen ur de
borgerliga klassernas liv och bekämpade de sociala fördomarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
