144 ROM ll. Redan 1768 fick Albergati höra venetianskan Bettina Caminer omtalas som en förtjusande, vitter ung dam, som översatté och författade dramer, och han greps av ett livligt intresse för den okända. Bettina var då aderton år och hjälpte sin far, Domenico Caminer, att redigera en tidning, som utkom under det svassande namnet “Europa letteraria“ men var en mycket torftig publikation, vida underlägsen Gasparo Gozzis och Barettis gasetter. Bettinas mor, en förståndig venetianska, hade ursprungligen ärnat tillförsäkra dottern ett säkrare levebröd än litteraturen och hade sänt henne i lära hos en modist. Inom kort hade hon emellertid märkt, att en ung man följde Bettina hem om kvällarna, och rädd för erotikens farligheter lät hon dottern sluta med hattsömnaden och stanna hemma. Den unga flickan började hjälpa sin far med tidningsarbetet, lärde sig franska och tog sig för att översätta parisiska dramer och tragedier. Hon hade en obestridlig litterär talang och blev till och med medarbeterska åt Irminda Partenide, Gasparo Gozzis hustru. Därjämte var hon vacker, kvick och klädde sig elegant, vilket hon antagligen lärt under sin elevtid hos modisten. Några av hennes dramatiska översättningar uppfördes på de venetianska scenerna; kvinnorna blevo avundsjuka och började sprida ut skandalhistorier om henne, och en litteratör, Antonio Piazza, kanske en försmådd tillbedjare, skrev en roman, “I castelli in aria“, där hon är hjältinnan och skamligt nedsvärtas. Giuseppe Parini åter ägnade hennes talang och fägring sin hyllning i några vackra rader i Ode XIII: . . . donna Che vaga e belle in gonna Dell’altro sesso anco le glorie attiene Fra le Muse immortali Con fortunato ardor spiegando a’ali. Bettina var den första, som i Venedig introducerade de franska tårdramerna, de s. k. “drammi lagrimosi“ av Mercier, D’Arnaud och andra. Dessa dramer, till vilka man får räkna även Saurins och Beaumarchais pjäser, hämtade sina ämnen ur de borgerliga klassernas liv och bekämpade de sociala fördomarna,