Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO ALBERGATI 145
samhällets indelning i kaster och lagarnas tyranni. De utgjorde
ett bland de kraftigaste vapnen i striden mot den aristokratiska
samhällsordningen och voro föregångare till sansculotteatern.
Carlo Gozzi tog skarpt till orda mot Bettinas översättningar,
som han ansåg sprida fördärvliga läror och förleda omogna
sinnen till uppror mot de hävdvunna lagarna, mot statens
ämbetsmän och patricier, nödvändiga länkar i den kedja, som höll ihop
samhället.
Bettinas rykte uppväckte Albergatis nyfikenhet, han började
skriva till henne från Verona, och hennes svar förtjuste honom
så, att han skriftligen anhöll om hennes hand. Till en början
upptog Bettina de ömma utgjutelserna med misstro, helst
Albergati var känd för sina galanta historier. Men då han inte slutade
upp att försäkra henne om sina allvarliga avsikter, “légitimes,
très légitimes“, började hon tro på honom och på allvar drömma
om markisinnetiteln, palatset i Bologna och villan i Zola. För
övrigt förklarade sig markisen mycket väl veta, att han enligt
Bolognas lagar förverkade adelskapet för sig själv och sina
efterkommande genom att äkta en ofrälse; men det bekymrade honom
ej det bittersta, ty allt sådant där var för honom av noll och
intet värde.
Då han emellertid i ett brev längre fram föreslog Bettina
hemligt äktenskap, sjönko hennes förhoppningar betydligt.
Dessutom måste markisen efter en treårig vistelse i Verona på grund
av affärsangelägenheter och tvister med modern återvända till
Bologna, och detta ansåg Bettina med rätta farligt för sina
utsikter. Albergati var i själva verket alldeles för fåfäng för att
vilja utsätta sig för de förödmjukelser, som ett giftermål med
venetianskan skulle ha fört med sig. Till på köpet kunde han
ej berömma sig av ett trofast sinnelag. Knappt hade han anlänt
till Bologna, förrän han började intressera sig för en mycket vacker
balettdansös, som dittills varit väninna till monsignor
Buoncompagni, den påvlige vicelegaten. Dansösen bytte med förtjusning
ut monsignor mot den rike markisen. Buoncompagni skummade
av vrede och svartsjuka, och hans förbittring nådde sin höjd, då
det kort därefter utkom ett anonymt lustspel, som på ett
drastiskt sätt utmålade monsignors seder. Man misstänkte Albergati
för att vara författaren, och trots att markisen bestämt förnekade
det, ville Buoncompagni ej tro honom utan beslöt att hämnas.
Han lyckades också förmå hovet i Rom att genom nuntien i
Varschau anhålla hos konung Stanislaus August, att denne måtte
‘Rokokomänniskorna. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
