FRANCESCO ALBERGATI 145 samhällets indelning i kaster och lagarnas tyranni. De utgjorde ett bland de kraftigaste vapnen i striden mot den aristokratiska samhällsordningen och voro föregångare till sansculotteatern. Carlo Gozzi tog skarpt till orda mot Bettinas översättningar, som han ansåg sprida fördärvliga läror och förleda omogna sinnen till uppror mot de hävdvunna lagarna, mot statens ämbetsmän och patricier, nödvändiga länkar i den kedja, som höll ihop samhället. Bettinas rykte uppväckte Albergatis nyfikenhet, han började skriva till henne från Verona, och hennes svar förtjuste honom så, att han skriftligen anhöll om hennes hand. Till en början upptog Bettina de ömma utgjutelserna med misstro, helst Albergati var känd för sina galanta historier. Men då han inte slutade upp att försäkra henne om sina allvarliga avsikter, “légitimes, très légitimes“, började hon tro på honom och på allvar drömma om markisinnetiteln, palatset i Bologna och villan i Zola. För övrigt förklarade sig markisen mycket väl veta, att han enligt Bolognas lagar förverkade adelskapet för sig själv och sina efterkommande genom att äkta en ofrälse; men det bekymrade honom ej det bittersta, ty allt sådant där var för honom av noll och intet värde. Då han emellertid i ett brev längre fram föreslog Bettina hemligt äktenskap, sjönko hennes förhoppningar betydligt. Dessutom måste markisen efter en treårig vistelse i Verona på grund av affärsangelägenheter och tvister med modern återvända till Bologna, och detta ansåg Bettina med rätta farligt för sina utsikter. Albergati var i själva verket alldeles för fåfäng för att vilja utsätta sig för de förödmjukelser, som ett giftermål med venetianskan skulle ha fört med sig. Till på köpet kunde han ej berömma sig av ett trofast sinnelag. Knappt hade han anlänt till Bologna, förrän han började intressera sig för en mycket vacker balettdansös, som dittills varit väninna till monsignor Buoncompagni, den påvlige vicelegaten. Dansösen bytte med förtjusning ut monsignor mot den rike markisen. Buoncompagni skummade av vrede och svartsjuka, och hans förbittring nådde sin höjd, då det kort därefter utkom ett anonymt lustspel, som på ett drastiskt sätt utmålade monsignors seder. Man misstänkte Albergati för att vara författaren, och trots att markisen bestämt förnekade det, ville Buoncompagni ej tro honom utan beslöt att hämnas. Han lyckades också förmå hovet i Rom att genom nuntien i Varschau anhålla hos konung Stanislaus August, att denne måtte ‘Rokokomänniskorna. 10