152 ROM Någon lät henne höra det elaka epigrammet, varpå signora Cecilia helt lugnt svarade: “Hanno ragione, perchè la persona la dono“. Mannen, som var närvarande, brast i skratt, helt förtjust över att ha en så kvick hustru. Albergati, glad sällskapsmänniska, berömd författare och ryktbar även på grund av sina privata öden, blev en mycket välkommen gäst hos signora Cecilia. Redan på en av de första “conversazioni“, han bevistade, gav han prov på sin överlägsenhet i repliken. Det dansades i salongen, och en fransman piruetterade så löjligt i menuetten, att Albergati ofrivilligt brast i skratt. Fransmannen blev förolämpad och trädde fram till italienaren med orden: “Jag vill bara säga markisen, att om jag än dansar illa, så slåss jag bra“; varpå Albergati ögonblickligt gav till svar: “Så slåss då alltid, och dansa aldrig!“ Hela salongen hade roligt åt svaret, och även fransmannen skrattade och lät tanken på duell fara. Hos Cecilia Tron sammanträffade Albergati med Alessandro Pepoli, bolognesisk senator, sedan några år bosatt i Venedig. Pepoli, betydligt yngre än Albergati, var en i många avseenden med honom besläktad ande och en mycket intressant människa. Utrustad med allehanda slags talanger och därjämte fåfäng och angelägen att bli omtalad uppträdde han ena dagen som tragisk eller komisk skådespelare på privatscener, den andra som balettdansör eller lindansare, konstberidare eller fäktmästare. En gång under en marknad i Padua ställde han till ett formligt tumult på Pra della Valle, där han i sällskap med sin vän markis Orologio jagade fram med ett sexspann så hänsynslöst, att många människor blevo skadade; Inquisitori di Stato straffade honom med några dagars husarrest för hans vådliga framfart. Men Alessandro hade också sina allvarligare stunder i livet; då skrev han komedier eller dramer och till och med fördjupade sig i vetenskapliga och litterära studier. 1781 fick han av Tiomannarådet tillstånd att i sitt palats uppföra den komiska operan “Vendemia“. Dessa föreställningar blevo mycket omtalade; en av Pepolis gäster, abate Carquelli, skrev till en vän, att musiken var god, orkestern förträfflig och förträffliga också två “ballette grotteschi“, i vilka Pepoli själv dansade såsom “primo ballerino“ jämte dansösen Celini från Cassanteatern. Pepoli saknade visserligen yrkesdansörernas färdighet, men han dansade med “bravura“ och utförde de svåraste danser. Teatersalongen rymde