Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO ALBERGATI 151
funesto, ossia la sventura degli infelici congiugi Albergati“,
utgiven först några år efter Albergatis död. Francescos son Luigi
protesterade offentligt mot detta svärtande av faderns minne,
men hans protest båtade föga; till Girauds tragedi sattes längre
fram musik, och omkring 1840 uppfördes den som melodram
på så gott som alla Italiens teatrar.
Albergati hade dock rent samvete, och den fruktansvärda
husliga tragedien betog honom ingalunda hans lust att leva och
njuta av livet, trots att han inte längre var ung. Men i XVIII
seklet skakade man lätt av sig alla sorger, melankolien var inte
på modet; en av de förebilder vår markis hade för ögonen,
Voltaire, gjorde vid sjuttio års ålder intryck av en yngling. Albergati
följde alltså tidens lösen, då han reste till Venedig för att roa sig.
Det gladaste sällskapslivet idkades hos signora Cecilia Zen-Tron,
som man kallat Venedigs Aspasia. Där träffa vi också vår markis.
Signora Cecilia hade sin salong i Sant’ Eustachio, och där
samlades biskopar och abbéer, furstar och komedianter,
ambassadörer och balettdansöser, förnäma damer och äventyrerskor. Alla
utlänningar fikade efter att bli inbjudna till signora Tron, hennes
salong var kosmopolitisk, i motsats till signora Caterina Trons
nästan uteslutande venetianska umgängeskrets. Att räkna upp alla
som voro förälskade i signora Cecilia skulle vara ett drygt värv; till
hennes ryktbaraste tillbedjare hörde poeten Parini och
äventyraren Cagliostro. Parini ägnade henne sitt ode “Il Pericolo“,
kallade henne “Donna d’incliti pregi“ och gjorde sig till och med
litet löjlig genom sin kärlek och sitt översvinnliga lovsjungande
av signora Cecilia, ty hela Venedig visste, att hennes känslor
voro av vida mer jordisk än himmelsk halt. Cagliostro lyckades
under sin korta vistelse i Venedig vinna hennes hjärta, trots att
han vid den tiden ingalunda var någon tjusande yngling. Men
Cecilia var inte svår att erövra, vilket hon för övrigt själv öppet
erkände. Då hertigen av Kurland en gång hedrade Venedig
med sitt besök, bad man Cecilia, att hon skulle avstå sin loge
på teatern åt honom; patriciskan var om sig och begärde för sitt
tillmötesgående den ansenliga summan av åttio sekiner. Man
klandrade henne skarpt för denna snikenhet, och ett epigram
kom i omlopp: :
Brava la Trona:
La vende el palco
Più caro della persona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
