FRANCESCO ALBERGATI 151 funesto, ossia la sventura degli infelici congiugi Albergati“, utgiven först några år efter Albergatis död. Francescos son Luigi protesterade offentligt mot detta svärtande av faderns minne, men hans protest båtade föga; till Girauds tragedi sattes längre fram musik, och omkring 1840 uppfördes den som melodram på så gott som alla Italiens teatrar. Albergati hade dock rent samvete, och den fruktansvärda husliga tragedien betog honom ingalunda hans lust att leva och njuta av livet, trots att han inte längre var ung. Men i XVIII seklet skakade man lätt av sig alla sorger, melankolien var inte på modet; en av de förebilder vår markis hade för ögonen, Voltaire, gjorde vid sjuttio års ålder intryck av en yngling. Albergati följde alltså tidens lösen, då han reste till Venedig för att roa sig. Det gladaste sällskapslivet idkades hos signora Cecilia Zen-Tron, som man kallat Venedigs Aspasia. Där träffa vi också vår markis. Signora Cecilia hade sin salong i Sant’ Eustachio, och där samlades biskopar och abbéer, furstar och komedianter, ambassadörer och balettdansöser, förnäma damer och äventyrerskor. Alla utlänningar fikade efter att bli inbjudna till signora Tron, hennes salong var kosmopolitisk, i motsats till signora Caterina Trons nästan uteslutande venetianska umgängeskrets. Att räkna upp alla som voro förälskade i signora Cecilia skulle vara ett drygt värv; till hennes ryktbaraste tillbedjare hörde poeten Parini och äventyraren Cagliostro. Parini ägnade henne sitt ode “Il Pericolo“, kallade henne “Donna d’incliti pregi“ och gjorde sig till och med litet löjlig genom sin kärlek och sitt översvinnliga lovsjungande av signora Cecilia, ty hela Venedig visste, att hennes känslor voro av vida mer jordisk än himmelsk halt. Cagliostro lyckades under sin korta vistelse i Venedig vinna hennes hjärta, trots att han vid den tiden ingalunda var någon tjusande yngling. Men Cecilia var inte svår att erövra, vilket hon för övrigt själv öppet erkände. Då hertigen av Kurland en gång hedrade Venedig med sitt besök, bad man Cecilia, att hon skulle avstå sin loge på teatern åt honom; patriciskan var om sig och begärde för sitt tillmötesgående den ansenliga summan av åttio sekiner. Man klandrade henne skarpt för denna snikenhet, och ett epigram kom i omlopp: : Brava la Trona: La vende el palco Più caro della persona.