FRANCESCO ALBERGATI 153 fyrahundra personer; damer ur societeten och “cavalieri“ upptogo de åtta främsta stolraderna, de återstående andra bekanta till markisen, som delade ut biljetterna gratis. Denna teaterkapris kostade honom mellan sju- och åttahundra sekiner. Pepoli skrev en mängd teaterpjäser, av vilka den berömdaste var dramat “Ladislao e tentativi d’Italia“, samt dikter i massa, “Pianti d’Eliconi“ och många andra. Dessutom översatte han en del av Miltons “Förlorade paradis“, och då han ville, att hans verk skulle få en vacker utstyrsel, grundade han ett eget tryckeri, “Tipografia Pepoliana“. Han var en passionerad kortspelare; man kunde finna honom i de mest olika slags sällskap och i spelhålor av alla klasser. Då han trädde in, kom det genast ökad fart i spelet; insatserna höjdes från tio soldi till åtta lire och mera, och spelarna döko upp som ur jorden och omringade bordet, i hopp att skörda vinst på hans otur. Han frågade ej det minsta efter vem han spelade med, om med procentarna Zarla och Giuseppe Pino eller juden Elia Vitali, alla voro honom lika goda; en tid hade han bland sina medspelare banditen Gaetano Zanni, som längre fram greps för stöld av två klockor och trettio sekiner på Caffè della Londra. Pepoli hade ett rätt originellt sätt att bevara sin värdighet i dylikt sällskap. Uppgörelsen sköttes av markisens kammartjänare Giuseppe, som alltid var närvarande vid spelet, betalade sin herres förluster eller inhöstade hans vinst. Som Pepoli oftare förlorade än vann samlade Giuseppe på kort tid en större förmögenhet på de drickspengar vinnarna gåvo honom. Sista gången Pepoli spelade hasard i Venedig var den 8 maj 1796 i sitt favoritkafé “del Diavolo“ vid Markustorget; han hade vid det laget hunnit göra slut på nästan hela sin förmögenhet. Denna sista gång förlorade han 800 sekiner, och därefter flyttade han till Florens, där han dog endast trettioņio år gammal. Han hade uppenbarligen “gått bet“ i livet. Ur kortspelet drog han sig dock med större heder än abate Niccolò nobile Grioni, som spelade bort kappa och sutan och måste skämmas för sin tjänstflicka, då han halvklädd kom hem. Än värre gick det för den ryktbare spelaren greve Domenico Althan, som tack vare korten slutade i galgen. En av Pepolis många idéer var hans ävlan att överglänsa Alfieri, inte blott på det dramatiska området utan också i fråga om vackra hästar. Iİ det senare avseendet segrade Pepoli såsom rikare och mera slösande än Alfieri, men i dramatisk talang gick