Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO ALBERGATI 153
fyrahundra personer; damer ur societeten och “cavalieri“
upptogo de åtta främsta stolraderna, de återstående andra bekanta
till markisen, som delade ut biljetterna gratis. Denna
teaterkapris kostade honom mellan sju- och åttahundra sekiner.
Pepoli skrev en mängd teaterpjäser, av vilka den
berömdaste var dramat “Ladislao e tentativi d’Italia“, samt dikter i
massa, “Pianti d’Eliconi“ och många andra. Dessutom översatte
han en del av Miltons “Förlorade paradis“, och då han ville, att
hans verk skulle få en vacker utstyrsel, grundade han ett eget
tryckeri, “Tipografia Pepoliana“. Han var en passionerad
kortspelare; man kunde finna honom i de mest olika slags sällskap
och i spelhålor av alla klasser. Då han trädde in, kom det genast
ökad fart i spelet; insatserna höjdes från tio soldi till åtta lire
och mera, och spelarna döko upp som ur jorden och omringade
bordet, i hopp att skörda vinst på hans otur. Han frågade ej
det minsta efter vem han spelade med, om med procentarna
Zarla och Giuseppe Pino eller juden Elia Vitali, alla voro honom
lika goda; en tid hade han bland sina medspelare banditen
Gaetano Zanni, som längre fram greps för stöld av två klockor och
trettio sekiner på Caffè della Londra. Pepoli hade ett rätt
originellt sätt att bevara sin värdighet i dylikt sällskap.
Uppgörelsen sköttes av markisens kammartjänare Giuseppe, som alltid
var närvarande vid spelet, betalade sin herres förluster eller
inhöstade hans vinst. Som Pepoli oftare förlorade än vann
samlade Giuseppe på kort tid en större förmögenhet på de
drickspengar vinnarna gåvo honom.
Sista gången Pepoli spelade hasard i Venedig var den 8
maj 1796 i sitt favoritkafé “del Diavolo“ vid Markustorget; han
hade vid det laget hunnit göra slut på nästan hela sin
förmögenhet. Denna sista gång förlorade han 800 sekiner, och
därefter flyttade han till Florens, där han dog endast trettioņio år
gammal. Han hade uppenbarligen “gått bet“ i livet. Ur
kortspelet drog han sig dock med större heder än abate Niccolò
nobile Grioni, som spelade bort kappa och sutan och måste
skämmas för sin tjänstflicka, då han halvklädd kom hem. Än
värre gick det för den ryktbare spelaren greve Domenico Althan,
som tack vare korten slutade i galgen.
En av Pepolis många idéer var hans ävlan att överglänsa
Alfieri, inte blott på det dramatiska området utan också i fråga
om vackra hästar. Iİ det senare avseendet segrade Pepoli såsom
rikare och mera slösande än Alfieri, men i dramatisk talang gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
