154 ROM han ej upp mot den store savojarden. Vid Pepolis död yttrade Alfieri: “Må eftervärlden förlåta honom allt ont han gjort sig själv.“ Då arkadiskan Aglaia Anasillida för första gången fick se markis Pepoli komma åkande i sin “biga“ förspänd med två eldiga springare, blev hon så förälskad i honom, att hon i sin självbiografi ägnar honom några hänförda rader. “Han var ung, vacker och väl växt“, skriver Aglaia, “jag tyckte mig se Apollo och diktade en sonett till honom. Greve Pepoli var en av de sällsamma sammansättningar av dygder och fel, som naturen understundom danar, en nutida Alkibiades. Kanske att han i ett annat tidevarv skulle ha gällt som filosof; i vårt århundrade blev han ansedd för en narr. Jag vet ej vilken av hans många lidelser som blev den mest ödesdigra för honom. Han dog i blomman av sin ålder, sörjd av många, men mest av sina kreditorer.“ Pepoli inrättade som sagt en teater i sitt palats i Venedig, där det uppfördes tragedier, komedier, baletter, pantomimer och melodramer. Stjärnan på denna scen var Teresa Dépretis Venier, Pepolis väninna, prisad som ett under av grace och musikalisk talang. Enligt den elake advokaten del Lungo hade denna donnas liv varit mycket stormigt, innan hon blev markisen-dramaturgens musa. Hon tog dock fullkomligt väldet över honom, och då hennes lynne blev alltför svårt, räddade sig markisen genom flykten och for till Bologna. En gång, då han vid middagsbordet råkade i gräl med Teresa, steg han upp från bordet, satte sig ìi en gondol och lät ro sig till Fusina. Därifrån red han i sporrsträck till Bologna, sov fyrtioåtta timmar och återvände därpå till Venedig och gick raka vägen till Teresa, som tog emot honom som om hon ej märkt hans frånvaro. Och återigen rådde det frid för någon tid mellan det lättsinniga paret. IV. Sommaren 1788 flyttade Albergati ut till sin villa i Zola, i sällskap med Pepoli, Teresa Venier och Francesco Baroni, kallad abate Triboleto, ett offer för Pepolis elaka skämt. Albergati gav teaterföreställningar omväxlande i Zola och på sin teater i Bologna; en mängd aristokrati från staden och omnejden samlade sig hos honom. Drottning i sällskapet var Teresa Venier och