Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 ROM
han ej upp mot den store savojarden. Vid Pepolis död yttrade
Alfieri: “Må eftervärlden förlåta honom allt ont han gjort sig
själv.“
Då arkadiskan Aglaia Anasillida för första gången fick se
markis Pepoli komma åkande i sin “biga“ förspänd med två
eldiga springare, blev hon så förälskad i honom, att hon i sin
självbiografi ägnar honom några hänförda rader. “Han var ung,
vacker och väl växt“, skriver Aglaia, “jag tyckte mig se Apollo
och diktade en sonett till honom. Greve Pepoli var en av de
sällsamma sammansättningar av dygder och fel, som naturen
understundom danar, en nutida Alkibiades. Kanske att han i
ett annat tidevarv skulle ha gällt som filosof; i vårt århundrade
blev han ansedd för en narr. Jag vet ej vilken av hans många
lidelser som blev den mest ödesdigra för honom. Han dog i
blomman av sin ålder, sörjd av många, men mest av sina
kreditorer.“
Pepoli inrättade som sagt en teater i sitt palats i Venedig,
där det uppfördes tragedier, komedier, baletter, pantomimer och
melodramer. Stjärnan på denna scen var Teresa Dépretis
Venier, Pepolis väninna, prisad som ett under av grace och
musikalisk talang. Enligt den elake advokaten del Lungo hade denna
donnas liv varit mycket stormigt, innan hon blev
markisen-dramaturgens musa. Hon tog dock fullkomligt väldet över honom,
och då hennes lynne blev alltför svårt, räddade sig markisen
genom flykten och for till Bologna. En gång, då han vid
middagsbordet råkade i gräl med Teresa, steg han upp från bordet, satte
sig ìi en gondol och lät ro sig till Fusina. Därifrån red han i
sporrsträck till Bologna, sov fyrtioåtta timmar och återvände
därpå till Venedig och gick raka vägen till Teresa, som tog emot
honom som om hon ej märkt hans frånvaro. Och återigen rådde
det frid för någon tid mellan det lättsinniga paret.
IV.
Sommaren 1788 flyttade Albergati ut till sin villa i Zola, i
sällskap med Pepoli, Teresa Venier och Francesco Baroni, kallad
abate Triboleto, ett offer för Pepolis elaka skämt. Albergati gav
teaterföreställningar omväxlande i Zola och på sin teater i
Bologna; en mängd aristokrati från staden och omnejden samlade
sig hos honom. Drottning i sällskapet var Teresa Venier och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
