DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 161 En kanske än remarkablare storhet än messer Giovanni var Bartolommeo Bontempele da Calice, ty han förfärdigade de utsökta brokadtyg, som vi än i dag beundra i museerna, de s. k. “ormosini“, “zendadi“ och “soprarizi“. Själve sultanen lät införskriva dem, och Signorian hyllade Bartolommeo som den inhemska industriens furste. Liksom messer Giovannis ateljé var messer Bartolommeos butik alltid belägrad av folk. Tack vare sitt umgänge med patriciatet förvärvade Bartolommeo så fulländade manér, att han vann tillträde till de högsta kretsar. En lika viktig roll för venetianskorna som dessa storskräddare spelade mästarna i “arte aromateria“, uppfinnarna av parfymer och vällukter. En av dem, messer Saba de Franceschi, hade en bottega med en björn till skylt, kanske något olämpligt för en parfymbod men dock en extra lockelse för kunderna, ty en björn hade aldrig varit skådad i Venedig. Dessa blonda kvinnor, dessa brokader, pärlor och ädla stenar måste få sina målare; Paris Bordone var i någon mån en, men den egentlige var Paolo Veronese, denne det lysande njutningslivets målare. Hans människor tyckas aldrig ett ögonblick ha prövat vad sorg och bekymmer vill säga; deras pannor äro ljusa, de fröjda sig åt livet. Gāästabud, triumftåg, högtidliga venetianska processioner, det är ämnena för hans målningar, och om han målar något helgon, så är denna Katarina eller Helena en förnäm venetianska i brokad och ädelstenar, tjusande i sin tankfullhet, till och med allvarlig, men aldrig melankolisk. Venedig hade ännu sina rikedomar i behåll och njöt av dem, drog nytta av sina politiska triumfer, med ett ord var lyckligt, och denna lycka framlyser i Veroneses tavlor. Fördraget i Château Cambrai, varifrån Venedigs förfall daterar sig, och likaså striden mot reformationen, den s. k. motreformationen, bidrog att förändra de sociala förhållandena i dogestaden och på samma gång den venetianska màålarkonstens ideal. Kyrkan bekämpade icke blott de nordiska reformatorerna utan gjorde samtidigt front även mot renässansens grundsatser. De olympiska gudarna, som trängt sig in i litteraturen och de bildande konsterna och återtagit sitt herravälde, måste vika, Venus, skönhetens gudinna, i första rummet. Den nakna kvinnokroppen lystes i bann, om ock konstnären framställt den aldrig så rent; de sanna moralisterna stodo redan till hands med sina skynken. Men Venedig hade blivit alltför vant att dyrka Tizians och Veroneses kvinnofägring Rokokomänniskorna. 11