162 ROM för att det med ens skulle foga sig efter jesuitkonstens föreskrifter. Förändringen ägde här rum så småningom. Just vid denna tid uppstod den siste store venetianske målaren i XVI seklet, Tintoretto, en lidelsefull, våldsam natur, som ej ville veta av några kompromisser mellan de gamla och de nya idériktningarna. Men Tintoretto var en lärjunge av Tizian; i sin ungdom hade han svårt att släppa vad som hittills ansetts för det högsta inom mâåälarkonsten, framställningen av den nakna kvinnokroppen. Han försyndade sig därför mer än en gång mot de nya strömningarna, målade en Susanna i badet, Andromeda och Ariadne med Bacchus, nakna kvinnor, övergjutna av ett underbart ljus, ty han var en mästare i kolorit. Småningom lät han sig dock helt fångas av den nya tidsriktningen och blev en konstnär i kontrareformationens och venetianska Signorians anda. Han målade de väldiga dukar i Scuola di San Rocco och dogepalatset, som nu tyvärr äro de mest mörknade av alla cinquecentos målningar. I komposition är han så gott som oupphunnen, han opererar med hundratals figurer på sina dukar och är en mästare i konstnärlig strategi. Men vad lever kvar av dessa dramatiska dukar, vad i hans verk väcker genklang i ett konstälskande sinne? Hans tidigare tavlor och porträtt, ty han hade en underbar förmåga att fånga karaktären i ett ansikte, därjamte också hans “Korsfästelse“, full av hemsk tragik. Kvinnor målade han nästan alls icke under sina senare år, ty han avskydde kvinnorna, undantagandes sin dotter, som han avgudade. Tintoretto blev XVII seklets ideal. Till Scuola di San Rocco vallfärdade konstnärer, framför allt från norden, för att lära sig komposition, teckning, fördelning av ljus och skugga. Hans brorson Josef Cagliari var länge efter Paolos död skolans guardian och tog med stolthet emot de utländska konstnärerna, visade dem rummen, där den döde mästaren arbetat och där han lämnat kvar sina modeller av gips och vax. Komposition och stil blevo dagens lösen i Venedig. Den som inte var “stilist“, “manieroso“ och inte efterbildade Tintoretto han var inte värd att kallas målare. En av 1600-talets konstkritiker, Marco Boschini, ger dessa sig så kallande naturalister öknamnet “skoflickare“. De gå ut på gatan, säger han, och antasta förste bäste granne med begäran att han skall posera för dem, ty just en sådan modell behöva de för att uttrycka sina idéer på duken, Tizian och Veronese dugde inte längre, man glömde, att dessa mästare också gått omkring på gatorna och sökt modeller,