Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Den venetianska målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 ROM
för att det med ens skulle foga sig efter jesuitkonstens föreskrifter.
Förändringen ägde här rum så småningom.
Just vid denna tid uppstod den siste store venetianske
målaren i XVI seklet, Tintoretto, en lidelsefull, våldsam natur,
som ej ville veta av några kompromisser mellan de gamla och
de nya idériktningarna. Men Tintoretto var en lärjunge av
Tizian; i sin ungdom hade han svårt att släppa vad som hittills
ansetts för det högsta inom mâåälarkonsten, framställningen av den
nakna kvinnokroppen. Han försyndade sig därför mer än en
gång mot de nya strömningarna, målade en Susanna i badet,
Andromeda och Ariadne med Bacchus, nakna kvinnor, övergjutna
av ett underbart ljus, ty han var en mästare i kolorit. Småningom
lät han sig dock helt fångas av den nya tidsriktningen och blev
en konstnär i kontrareformationens och venetianska Signorians
anda. Han målade de väldiga dukar i Scuola di San Rocco och
dogepalatset, som nu tyvärr äro de mest mörknade av alla
cinquecentos målningar. I komposition är han så gott som
oupphunnen, han opererar med hundratals figurer på sina dukar och
är en mästare i konstnärlig strategi. Men vad lever kvar av
dessa dramatiska dukar, vad i hans verk väcker genklang i ett
konstälskande sinne? Hans tidigare tavlor och porträtt, ty han
hade en underbar förmåga att fånga karaktären i ett ansikte,
därjamte också hans “Korsfästelse“, full av hemsk tragik. Kvinnor
målade han nästan alls icke under sina senare år, ty han avskydde
kvinnorna, undantagandes sin dotter, som han avgudade.
Tintoretto blev XVII seklets ideal. Till Scuola di San Rocco
vallfärdade konstnärer, framför allt från norden, för att lära sig
komposition, teckning, fördelning av ljus och skugga. Hans
brorson Josef Cagliari var länge efter Paolos död skolans guardian
och tog med stolthet emot de utländska konstnärerna, visade
dem rummen, där den döde mästaren arbetat och där han lämnat
kvar sina modeller av gips och vax. Komposition och stil blevo
dagens lösen i Venedig. Den som inte var “stilist“, “manieroso“
och inte efterbildade Tintoretto han var inte värd att kallas målare.
En av 1600-talets konstkritiker, Marco Boschini, ger dessa sig så
kallande naturalister öknamnet “skoflickare“. De gå ut på gatan,
säger han, och antasta förste bäste granne med begäran att han
skall posera för dem, ty just en sådan modell behöva de för att
uttrycka sina idéer på duken,
Tizian och Veronese dugde inte längre, man glömde, att
dessa mästare också gått omkring på gatorna och sökt modeller,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
