168 ROM summan av 21,000 för själva arbetet. Giambattista begav sig åstad åtföljd av sin son Domenico, och på tre år utförde han de väldiga freskomäålningarna, som i djärvhet kunde mäta sig med de största renässansmästarnas verk. 1753 återvände Tiepolo till Venedig, där han under några år fortsatte att smycka palats och kyrkor med fresker och öljemålningar. 1762 kallade honom Karl Ill av Spanien till Madrid;. den över sextiofemårige mästaren ryggade ej tillbaka för den långa resan, han anförtrodde omsorgerna om hemmet åt sonen Giuseppe Maria, tog med sig sönerna Giandomenico och Lorenzo och begav sig av. I Venedig hade Giambattista en längre tid haft till modell en viss Cristina, en gondoliärdotter, vars drag finnas bevarade i hans tavlor och teckningar. Mästarens biografer tvista, om Tiepolo tog med sig Cristina till Spanien eller ej; att han lämnade kvar makan, som föredrog ridotternas spelbord framför resor, det vet man. Måna om sin hjältes goda namn vilja de flesta levnadstecknarna ej tro, att mästaren vid sin framskridna âlder och till på köpet till katolske konungens hov tog med sig den venetianska gondoliärdottern, även om han behövde henne som modell. De torde också ha rätt, ty vid tiden för Giambattistas färd till Madrid var hans älskade Cristina redan omkring fyrtio âr, och hennes gestalt var säkerligen inte nog smärt för att hon skulle dugt som modell till de luftiga gudinnor, som ses i de kungliga palatsens tak. Antagligen med sina söners hjälp sökte sig Giambattista en ny modell i Madrid, vilket inkvisitionen till tróts ej māåtte ha varit så svårt, ty målaren Greco bodde, som man vet, under samma tak som sin modell i Toledo, och ändå paraderar hon som helgon i åtskilliga spanska kyrkor. Däremot tycks Giambattista ha tagit med sig en mulatt, som en av hans svarta tjänare skänkt honom. Afrikanen figurerar ofta på Tiepolos tavlor, lika ofta som två vackra vinthundar. De tillhörde dock ej konstnären utan patriciskan Helena Balbi-Barozzi. Giambattista var en god människa, i Madrid kallade man honom “Tiepolo el bueno“; det oaktat lyckades han ej komma på god fot med den för sin avundsjuka omtalade Rafael Mengs, som ej kunde smälta, att jämte honom även venetianaren åtnjöt konungens ynnest. Det berättas till och med, att Mengs en gång lejde två landstrykare, “saltadores de caminos“, att grundligt prygla upp Tiepolo. Historien berättas av en viss Josè de Ribera med det något osannolika tillägget att Mengs, som ville med egna ögon övertyga sig om att hans “saltadores“ utförde befallningen