Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Den venetianska målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 167
III.
Jämsides med dessa konstnärskrönikörer verkade den siste
ättlingen av den äldre stora målarskolan, Gian Battista Tiepolo
(1696—1770), en mäktig talang. Han bar samma namn som en
av de stoltaste patriciersläkterna, men tillhörde den ej utan var
av borgerlig härkomst. Venetianarna, som voro stolta över sina
stora ätter, kallade inte heller Giambattista för Tiepolo utan
Tiepoletto eller Chiepoletto för att skilja honom från den
patriciska släkten.
Giambattistas far, Domenico, var kapten på ett
handelsfartyg; moderns familjenamn är inte bevarat, hon kallades allmänt
vid sitt förnamn Orsetta. Hon var emellertid en duktig kvinna,
som tidigt bliven änka gav sina fem barn en omsorgsfull
uppfostran och seende sin Giambattistas konstnärliga anlag satte
honom i skola hos Giorgio Lazzarini, en då mycket känd konstnär
i Venedig.
Knappt kände sig Giambattista vuxen att försörja familj,
förrän han gifte sig med Cecilia Guardi, syster till Francesco.
Han fick med henne nio barn, av vilka Giovan Domenico också
blev målare, biträdde fadern i hans ateljé och rätt framgångsrikt
följde i hans fotspår. En yngre son, Domenico, valde samma
bana, men blev mera känd som etsare än som mälare.
Tiepoletto ägde den kraft och energi man ofta finner hos
begåvade söner i familjer, som ej nött ut sig på intellektuellt
arbete; den gamle Domenico hade hela livet inandats havets
friska luft, och hans dristiga sinnelag hade gått i arv till sonen.
Att kläda stora palats- och kyrkväggar med fresker var vad som
bäst passade hans talang. Där kunde han ge lösa tyglar åt sin
konstnärliga fantasi, och i motivens gruppering, i förkortningar
och perspektiv visa vad han som konstnär förmådde.
Man fick snart ögonen öppna för hans talang; Norditaliens
städer, Udine, Milano, Bergamo, Vicenza, Verona, sletos om
honom, varje venetiansk patricier ville ha sin villa i Trevignano,
i Padovano smyckad med fresker av den unge mästaren, som
erinrade venetianarna om deras gångna storhetstider.
Det dröjde ej heller, förrän mästarens rykte trängt över
Alperna; furstbiskopen av Würzburg uppdrog åt honom att med
fresker pryda hans magnifika palats och skickade honom 3,000
floriner till resekostnaderna, vartill så kom den överenskomna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
