176 ROM Il. En viktig händelse i Rosalbas liv var hennes bekantskap med Pierre Crozat, en fransman, som 1716 anlände till Italien för att köpa tavlor, teckningar och kaméer för sin berömda konstsamling. Crozat, stor konstkännare och därjämte en sällsynt älskvärd man, lärde känna Rosalba och fattade sådant tycke för henne, att han till livets slut förblev henne en uppriktigt tillgiven vän. Han satte venetianskans talang utomordentligt högt och ansåg, att av levande konstnärer var Watteau den ende som kunde mäta sig med henne. Då 1718 den venetianske patriciern Giambattista Recanati-Zucconi reste till Paris, gav Rosalba honom en rekommendationsskrivelse till sin vän, som också tog välvilligt emot honom {i sitt verkligt furstliga palats vid Rue de Richelieu. Återkommen till Venedig gav Recanati de mest entusiastiska beskrivningar på Crozats konstsamlingar, hans storslagna villa i Montmorency och Paris och livet där överhuvud, och kort därefter skrev Crozat till Rosalba och föreslog i hjärtliga ordalag, att även hon skulle drista sig på den långa färden. Hon, som inte hade några kvinnliga svagheter och gick upp mot hundra män, skulle nog lätt klara resans vanskligheter. Han hade gjort upp hela resplanen åt henne och yrkade på att hon skulle taga vägen över Loreto och Rom, där hon skulle övervara stora veckans festligheter. I Rom skulle hon för övrigt bli omhändertagen av hans goda vänner, den berömde skulptören Pierre le Gros och hans hustru, som bodde i palats Farnese. Efter påsk skulle hon bege sig till Florens och därifrån till Livorno och vidare med båt till Marseille; därifrån i en vagn “qu’on appelle la diligence“ till Lyon, i Lyon ny diligens, och efter fem dagars färd var hon så i Paris. | huvudstaden erbjöd Crozat henne en våning i sitt palats, och ehuru han var ungkarl, kunde Rosalba utan betänkligheter taga in hos honom, ty i huset funnos två damer: M:me de Lafosse, änka efter den ryktbare målaren, och M:lle d’Argenon, hans systerdotter. Som han visste, att Rosalbas ekonomiska ställning var föga lysande, tillfogade han, att resekostnaderna ej skulle bli stora och att hon i Paris skulle få så många beställningar på pasteller hon någonsin önskade. Dessutom kunde hon därifrån fara över till London, där man redan kände henne och uppskattade hennes talang.