ROSALBA CARRIERA 179 Efter två års vila företog Rosalba en ny resa. Furst Rinaldo d’Este i Modena hade tre giftasvuxna döttrar: Benedetta, Amalia och Enrichetta, för vilka han sökte passande partin. Hela den estensiska diplomatien var i rörelse, och den stora “statsaktionen“ leddes av den smidige och kloke markis Giovanni Rangone, furstens sändebud i Paris och medlem av en släkt, vars trohet mot furstehuset var beprövad sedan sekler. För tillfället var det fråga om en hertig av Braunschweig för Benedettas räkning och en av Bourbonerna för den yngsta, Enrichetta. För att kunna inleda underhandlingar behövde Rangone goda porträtt av furstinnorna, och han skrev till sin furste, att den för uppdraget lämpligaste konstnären skulle vara Rosalba Carriera. Este tog fasta på förslaget och kallade konstnärinnan till Modena. Som det tycktes finnas goda utsikter till arbete i familjen d’Estes huvudstad, bröt “la famosa donna“ åter upp, sommaren 1723, åtföljd av modern och Nanetta. Det modenska sändebudet önskade få porträtten så fort som möjligt, ty särskilt furstinnan-modern av Braunschweig var ivrig att få se sin tilltänkta svärdotters konterfej. Rosalba arbetade därför med sådan fart, att de unga furstinnorna rent häpnade över att någon kunde måla så fort. Efter arbetets fullbordan drog det ganska långt om, innan de avsända porträtten kommo fram till Paris; ambassadören blev otålig och skrev, att han nödvändigt måste ha dem “per dare motto alle cose“, “för att det skulle bli något av“. I Modena antog man, att de dyrbara pastellerna förkommit på vägen, och fursten uppdrog åt Rosalba att mâåla tre nya, och då de voro färdiga, skickade han dem genast med extra kurir, i slutet av 1723, till Paris. Men då porträtten kommo fram till franska huvudstaden, var Rangone icke där; han vistades i Cambrai med anledning av den där pågående kongressen. Det tycks emellertid som om fursten av Modena ansett porträttfrågan viktigare än kongressen, ty sändebudet återvände huvudstupa till Paris och överlämnade konterfejen åt hertiginnan av Braunschweig, som inte kunnat sova om nätterna av otålighet. Prinsessorna av blodet och Paris hela förnäma värld voro nyfikna att få se de som det påstods undersköna modenska ’furstinnorna; men beträffande två av porträtten, Amalias och Enrichettas, uppstod en viss besvikenhet, och endast serenissima Benedetta slog riktigt an. Händelsen fogade emellertid så, att just Enrichetta, som ansågs för den minst vackra, fick ej mindre än två friare, av vilka hon valde