182 ROM Konstnärinnan hade alltför länge varit lycklig för att icke dystrare dagar skulle stunda. På våren 1738 dog hennes älskade syster Nanetta, hennes själs förtrogna och på samma gång hennes dugligaste medhjälperska. Nanetta hade alltid haft klent bröst; nu övergick detta kroniska lidande till en farlig sjukdom, som berövade Rosalba detta hennes andra jag. Konstnärinnan blev djupt gripen av förlusten och hade hädanefter ofta stunder av mörk melankoli. Till medhjälparinna i ateljén tog hon nu Angeletta Sartori, Felicitàs syster, och nedlade ett hängivet arbete på hennes konstnärliga utbildning. Angeletta kunde dock icke ersätta hennes älskade Nanetta. I december 1739 anlände till Venedig en son till konung August Ill av Polen, Fredrik Kristian, i ärende att uppköpa så många arbeten av Rosalba som han någonsin kunde komma över. I hennes ateljé valde han ut fyrtio pasteller, som nu finnas i Dresdengalleriet, och dessutom sökte han förvärva sig allt han kunde ur andra händer. Bland annat ville han äntligen ha det vackra porträttet av Maria Capitanio, Rosalbas väninna, och erbjöd 150 sekiner för det. Då ägarinnan tvekade, gav han henne på köpet en magnifik sachsisk servis, som säkert var värd en än större summa. Vittorio Malamani, Rosalbas biograf, uppger emellertid, att detta porträtt ej finns i Dresden. Den sachsiske kurfursten åtföljdes till Venedig av hovrådet Hofman, som skulle vaka över att den unge, galante fursten ej hoppade över skaklorna. Flitig gäst i Rosalbas ateljé råkade emellertid det allvarliga hovrådet själv förälska sig i Felicità och lade sina känslor så oförbehäållsamt i dagen, att hela Venedig talade om denne mentor, som skulle skydda sin discipel för Amors pilar men själv råkat bli sårad. Såren voro djupa, ty återkommen till Dresden trädde Hofman i korrespondens med Felicità, och efter halvtannat år utverkade han av sin konung, att italienskan kallades till Dresden som hovmålarinna. Flickan tvekade, om hon skulle antaga kallelsen, men Rosalba uppmanade henne ivrigt därtill, oegennyttigt nog, ty det kostade på henne att behöva skiljas från en av sina bästa lärjungar. Felicità lät sig övertalas, och den 16 maj 1741 skrev hon till Hofman, att hon antog kallelsen; kort därefter anlände hon till Dresden, åtföljd av sin bror, och redan i slutet av juni var hon hovrådinna Hofman. Den generöse maken skänkte henne tusen louisdorer i morgongåva, till hennes släktingar skickade han tusen taler, dessutom ställde han till hennes fria förfogande den pension hon skulle uppbära ur kung-