Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Rosalba Carriera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSALBA CARRIERA 183
liga kassan och medgav, att allt vad hon därförutom förtjänade
på sitt arbete fick gå till understöd åt hennes fattiga släktingar.
Därjämte förärade henne Hofman en dyrbar ring, ett par örhängen,
ett halsband, en snusdosa och en vacker toalettuppsats.
Men lyckan blev inte långvarig; Hofman dog inom kort, och
hans släkt ville inte veta av italienskan, som råkade i sådan
fattigdom i Dresden, att hon måste bedja sina italienska
släktingar om hjälp.
Även över Rosalba hade mörka moln hopat sig. .Antonio
Pellegrini fick slag och dog 1742; Angela flyttade till systern,
som redan länge sett illa och nu helt plötsligt blev blind på ena
ögat; även det andra hotades av starr. På hennes sista
självporträtt, målat mellan 1744 och 1746, ser man, att synen är
försvagad, ögonen äro blacka och töckniga. Några månader före
döden omtöcknades även hennes förstånd, hon försjönk i djup
melankoli, tynade bort och dog av kraftuttömning, 15 april 1757.
Sitt testamente hade hon skrivit, medan hon ännu var frisk.
Huvudarvingar voro systern Angela och två Pedrotti från Chioggia,
släktingar till hennes far. ÄÅt sin älskade lärjunge Felicità
Sartori testamenterade hon hundra dukater, och till mässor för sin
själ bestämde hon 2,500 dukater, med föreskrift att mässorna
skulle förrättas av Giorgio Pedrotti, efter honom av andra präster
i samma släkt och, om inga funnes, av präster i familjen Penzo,
också från Chioggia. Snart glömde man emellertid bort hela
legatet, och 1808 blev till och med konstnärinnans gravvård
förstörd, på samma gång som kyrkan S. Vio, där den hade sin
plats. Femtio år senare restes på platsen ett kapell till minne
av en viss Biondetti, och först då drog man sig till minnes Ros-
alba och anbragte där inskriften; “Rosalba Carriera pittrice
MDCCLVII“.
Bland sin samtids venėtianskor, som ofta inte kunde skriva,
framstod Rosalba som ett under av lärdom och intelligens. Hon
behärskade franska och förstod latin, hon var hemma i litteratur-
och konsthistoria och hade ett upplyst omdöme. Men det största
hos henne var dock hennes förmåga att förvärva sig vänner, som
förblevo henne trogna hela livet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
