CASANOVA 185 ofta omnämnd i Goldonis memoarer, erbjöd henne emellertid att kvarstanna vid teatern San Samuele, och inte nog därmed, han hade förälskat sig i henne och tilldelade henne de bästa rollerna. Imler, kort och tjock,.så gott som utan hals, med små ögon och potatisnäsa, var en oförliknelig komiker, och då han under intermezzona sjöng duetter med sin näpna moitié, narrade han även de mest surmulna att gapskratta. Zanetta kände visserligen icke till en enda not, men som hon hade gott öra och vacker röst, redde hon sig utmärkt. Men efter ett par år tröttnade den vackra unga kvinnan på den fete impressarion, och då en agent kom och värvade skådespelerskor för August Ills scen, begagnade hon tillfället och begav sig med honom åstad till Polen (1735). Under vägen ångrade hon sig emellertid och styrde i sällskap med andra komedianter kosan till Petersburg, till tsarinnan Anna lvanovnas hovteater. Några år senare uppträdde hon i Varschau, och 1750 slutligen blev hon engagerad i Dresden. Hon var då över fyrtio år, och en kritiker från Stuttgart skrev om henne, att hon hade en jättinnas gestalt och en gummas ansikte men räddade sig genom sin sceniska rutin. I älskarinnerollerna hade hon sin hesa röst emot sig, men livfull och spirituell slog hon dock an pà publiken. Under dessa moderns irrfärder växte den lille Giacomo upp, nästan utan att känna henne. Förmyndare för gossen var Giorgio Baffo, en venetiansk patricier, författare till en hop tillfällighetsdikter, utgivna efter hans död, men mormodern, Maria Farussi, var den enda som hade någon smula hjärta för den övergivne gossen. Mormodern iförde den åttaårige dottersonen abbésutan, skaffade honom en blond peruk och satte honom i skola hos prästen Gozzi i Padua. Den hederlige abbén var visserligen inte djupare bevandrad i vetenskaperna, men efter bästa förmåga undervisade han Giacomo i latin, logik, kosmografi och fiolspel, och abbéns syster, Bettina, en pikant flicksnärta, förvred huvudet på den tioårige eleven och kom honom att för första gången ana vad kärlek var. En vacker dag berättade man för den unge studeranden, att hans mor skulle komma till Venedig; Giacomo blev glad, men ännu större glädje än modern beredde honom middagen, som vänner gåvo till Zanettas ära. Stämningen under festen var hög; en engelsman, vän till skådespelerskan, uppläste en ganska oanständig quatrain, som Giacomo till moderns, förmyndarens och hela sällskapets överraskning besvarade med en kvick pen-