192 ROM nas emblem, att han överhuvud var en “iperbolano“, d. v. s. kabbalist. På grund av dessa anklagelser och framför allt på grund av förbindelsen med franske ambassadören lät inkvisitionsdomstolen den 21 augusti 1755 arrestera Casanova, “specialmente in desprezzo publico della Santa Religione“, och insätta honom i det beryktade fängelset “Piombi“. Flykten från detta fängelse, så svårutförbar att i förstone ingen ville tro på den, blev en utomordentlig “reklam“ för Casanova; från den stunden var han känd i hela Europa, och då han den 5 januari 1757 anlände till Paris, mottogs han med öppna armar av abbé de Bernis, som under tiden blivit kungligt råd och litet längre fram blev utrikesminister. Ministern bad sin vän om en utförlig beskrivning på den famösa flykten, och Casanova sammanskrev då sin “Histoire de ma fuite des prisons de la République de Venise, qu’on appelle les Plombs“. Ännu innan skriften blev tryckt, lästes den av M:me de Pompadour, och Paris förnäma värld talade länge inte om annat än om den venetianske fångens utomordentliga förslagenhet och mod. Sedermera började man betvivla, att Casanovas flykt från “Piombi“ verkligen gått till så som han beskrivit den; man misstänkte, att företaget underlättats av Bragadins pengar och alls inte erbjudit så stora svårigheter. Få historiska händelser ha gjorts till föremål för så grundliga forsknıngar som denna flykt. Senast 1880 sammanträdde en hel kommission — bestående av bland andra professor Alessandro d’Ancona, fransmannen Uzanne och dåvarande konservatorn i dogepalatset, signor Fabris — vilken på ort och ställe undersökte, om Casanovas berättelse kunde vara sann. Resultatet blev jakande, och numera betvivlar ingen, att Casanova räddade sig ur “Piombi“ genom egen fintlighet, med hjälp blott av en medfånge, prästen Marino Balbi, ty ensam skulle han ej kunnat utföra det vanskliga företaget. Bragadin bidrog ej alls till hans befrielse, kunde inte ens skicka Casanova pengar, och utan en styver på fickan lämnade äventyraren fängelset. Vidskeplig som hela sin samtid hade han blott frågat Kabbalan till råds, när han skulle verkställa det farliga företaget. Kabbalan svarade honom med siffrorna 9, 7, l. Han började då leta i sin älsklingsdikt, Ariostos Rasande Roland, och verkligen, i nionde sången, sjunde stansen, första versen fann han det önskade svaret: j Tra il fin d’ottobre e il capo di novembre.