CASANOVA 191 en anteckning, att Silvia hade en förbindelse med Casanova och underhöll honom, men polisen kan ju ha låtit sig bedragas av skenet, ty Giacomo var en daglig gäst hos Ballettis. Driven av sin oroliga ande reste Casanova 1752 från Paris till Dresden och därifrån till Wien. Men i Donaustaden stannade han inte länge, ty där hade Maria Teresia tillsatt de s. k. “Keuschheitskommissionen“, och i deras skugga trivdes naturligtvis inte Casanova. Maria Teresia hade begrundat de mänskliga synderna och kommit till den slutsatsen, att lösaktigheten är den svåraste synden. Högmodet, ansåg hon, är svårt att skilja från dess ädla syster stoltheten; girigheten är visserligen ett fult fel, men den kan ej utrotas, ty det vore vådligt för sparsamheten; vreden är ett ont, som ofta leder till brott, men för brotten finnes galgen; frosseriet straffar sig själv — genom störd matsmältning; avunden är oåtkomlig för rättelse, ingen vidgår den känslan; lättja har man värst av själv; återstår alltså endast den olycksaliga sinnligheten, och den måste utrotas. Casanova inväntade icke resultaten av kyskhetskommissionernas åtgöranden, utan redan 1753 var han åter i sitt älskade Venedig, till stor glädje för Bragadin. Hemlandsluften steg honom åt huvudet som vin. Han återtog sina gamla vanor, och inte nog med att han spelade hasard och förförde nunnor, tog han sig i sin yra för att kritisera republikens styrelse, uttala sig ringaktande om de religiösa institutionerna och förkunna den franska filosofiens av inkvisitionen avskydda läror. Till råga på allt knöt han vänskap med franske ambassadören Bernis, var flitig gäst hos honom och tog del i den lättfärdige diplomatens utsvävningar. Inkvisitorerna riktade uppmärksamheten på honom. Det lättsinniga levernet bekymrade de sig mindre orm, deras oro gällde egentligen, att Casanova för Bernis skulle förråda venetianska regeringshemligheter, som han tack vare sina förbindelser med patriciatet lätteligen kunde ha fatt vetskap om. Man började spionera på honom, och 1754 rapporterade detektiven Giambattista Manuzzi för sina överordnade, att äventyraren Casanova förslösade Zuan Bragadins penningar, att han icke trodde på något, att han skrivit en för den religiösa känslan sårande dikt samt en satir mot komediförfattaren Chiari, att han underhöll förbindelser med en så misstänkt personlighet som Bernardo Memmo, att han antagligen tillhörde frimurarlogen i Venedig, ty han hade för en av sina vänner förevisat frimurar-