CASANOVA 205 den nödiga tiden fick vistas i ett venetianskt kloster. Efter denna ledsamma händelse skrev hon ett arbete med titeln “Pièces morales et sentimentales“, där man finner denna betecknande reflexion: “Man får utstå många svårigheter i livet, till straff för ungdomliga felsteg, härledande sig av dåligt val.“ Baronessan lyckades dock övervinna svårigheterna, ty hon blev grevinna Orsini-Rosenberg och åtnjöt stort anseende i den aristokratiska världen. Lika litet förrådde Casanova namnet på Henrietta, som han med sådan ömhet omtalar i sina memoarer. Först hennes brev, som engelsmannen Symons i våra dagar funnit i Dux, ha gjort oss närmare bekanta med denna högintelligenta kvinna. Henrietta Schückmann var antagligen kusin till den preussiske ministern av samma namn; i sin ungdom levde hon fyra månader i ett kärleksrus med Casanova, och när hon äntligen förmätt slita de farliga bojorna, bevarade hon för Giacomo känslor av vänskap och kanske mer än vänskap, som bestodo ännu när den åldrige äventyraren satt som bibliotekarie i Dux. Då begärde hon uteslutande vänskap av honom och badi sina brev, att han skulle vara hennes litteräre ledare; hon bodde i Bayreuth och fann dess smäåstadssocietet så tråkig, att hor citerade Fredrik Ils ord: “L’’ennui est un siècle, la mort n’est qu’un moment.“ Rika och förnäma damer bevarade Casanova i sympatiskt minne, han å sitt håll glömde icke fattiga flickor, som han någon gång haft ett förhållande med. Till dem hörde den Francesca Buschini, venetianska, från vilken en mängd brev till Casanova finnas bevarade. Han skickade henne penningunderstöd från Dux efter råd och lägenhet, och till och med när han hade det som bekymmersammast, i september 1783, tackar honom Francesca för 150 lire. Denna sändning, skriver Francesca, var “en balsam“ för henne, ty den dag hon mottog den hade hon och modern ännu ingenting ätit av brist på pengar. “Nu skola vi ställa till kalas“, tillfogar hon, “om måndag skola vi köpa kastanjer och i ’moscato’ dricka en välgångsskål för mio caro amico“.