CASANOVA 207 konung Stanislaus August, furst Adam Czartoryski, Branickier, Radziwiller o. s. v. Den bild han ger av konungen är både sann och sympatisk, han blott förebrår monarken “una inaudita indolenza“ i förhållande till furst Repnin. Casanova har ett stort fel som författare, han kan ej koncentrera sig; han älskar att briljera med sitt vetande och håller sig därför inte till ämnet utan gör oupphörliga utflykter åt alla möjliga håll. I den bok vi nu tala om kommer han t. ex. in på frågan om lyx och uppehåller sig i det sammanhanget både länge och väl vid turkar och tatarer. Erkännas måste dock, att han är utmärkt väl underrättad i alla ämnen och fäller träffande och stundom förvånansvärt skarpsinniga omdömen. De polsk-ryska förhållandena underkastar han en skarp men rättvis kritik. Mot de regenter han personligen känner är han visserligen utsökt artig, men han upphör dock ej att vara opartisk. Denna bok såväl som “Confutazione della storia del governo veneto d’Amelot de la Houssaie“ vittnar om författarens oerhörda minne. Man skall betänka, att Casanova i Görz ej kunde ha erforderliga källskrifter till sitt förfogande utan hämtade flertalet fakta och personnamn ur sitt minne. Iİ det avseendet är han verkligen enastående. Casanova var road av att skriva. Hans fantastiska berättelse “Icosameron“, som han sammanskrev i Dux, belöper sig på hela fem delar och utkom 1788 i Prag. Den innehåller flera stycken företal, i vilka författaren briljerar med sin lärdom. Handlingen i romanen är byggd på den kabbalistiska trossatsen, att livet kan förlängas. Det unga paret Edvard och Elisabet lämna 1685 sitt hem i England och återkomma efter åttio år lika unga som de voro vid avresan. På färden över havet driver havsströmmen paret upp till polen, där de på ett underbart sätt förflyttas ned i underjorden, till Megamikrerna, ett rike med idealiska styrelseformer, som kunna tjäna till mönster även för folken ovan jord. Historien, oerhört uttänjd och ganska tråkig, röjer påverkan av utopisternas, särskilt Tomas Mores skrifter. Casanova lämnade efter sig en mängd avhandlingar och polemiska skrifter, dels tryckta, dels i handskrift. Om mångsidigheten i hans bildning vittnar en avhandling, utgiven 1790 i Dresden under titeln “Solution du problème déliaque“, ett geometriskt problem, som i två tusen år vållat ett fåfängt bryderi. Plutark berättar, att Grekland under något skede hemsöktes av allehanda olyckor och att man tillsporde oraklet på vad sätt de skulle kunna