208 ROM avvändas. Oraklet svarade, att olyckorna skulle upphöra, om altaret i Delos fördubblades i storlek. Altaret var emellertid sexkantigt, och om man gjorde var del dubbelt så stor, skulle altaret bli icke två utan fyra gånger större. Casanova ansåg sig ha löst problemet och förelade sin avhandling för åtskilliga lärde och akademier. Casanova skrev också åtskilligt om franska revolutionen och dess māänniskor, och överallt framlyser hans ovilja mot fransmännen, som han kallar “det dummaste, lättsinnigaste och grymmaste av alla folk“. Stor vän av polackerna förde han beständigt deras talan i sina skrifter. Förutom sin historia om polska välvningarna efterlämnade han en avhandling med titeln: “Histoire du Conseil permanent établi à Varsovie par la diète de l’année 1775“. Hans skrifter om Polen skildra alltför välbekanta saker för att erbjuda något större intresse. Under loppet av sitt långa och skiftesrika liv stiftade Casanova bekantskap med en oräknelig massa människor, och han fann ett nöje i att underhålla åtminstone skriftlig förbindelse med dem. Av de hundratals brev, som blivit bevarade, kunna vi göra oss en föreställning om hur väldig, hur vittomfattande hans korrespondens var. Han kunde konsten att skriva, hans brev äro kvicka, livliga, rika på både kunskap och tankar, ibland elaka men nästan alltid underhållande. Man kan föreställa sig vilket nöje ett brev från Casanova mäste ha berett på en tid, då tidningar ännu voro rätt sällsynta företeelser, helst naturligtvis om han ej anhöll om någon favör. Då han så gjorde, förstod han emellertid att så skickligt vädja till adressatens svaga sidor, hans högmod eller fåfänga, att han väl sällan möttes av ett avslag. Med greve Maximilian Lamberg, en synnerligen lärd man, som han knutit vänskap med i Paris 1757, korresponderade han i trettiofem år, till 1792. Under denna tid skrev Lamberg 460 brev till Casanova, och ännu tio dagar före sin död skickade han honom ett på sex stora sidor, skrivet med darrande hand. Lamberg måste ha känt sig viss om att han kunde anförtro Casanova vad som helst, utan risk att hans förtroende skulle missbrukas. Casanova stod i korrespondens med en mängd framstående personer, och av deras brev framgår, att de ingalunda ansågo det komprometterande att vara bekant med honom, utan tvärtom. Vi skulle kunna sätta upp en lång lista på korrespondenter, från furst de Ligne och furstarna Liechtenstein och Lubomirski till