Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Casanova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CASANOVA 209
Eva Frank, dotter till den namnkunnige sekteristen från Krakau,
som han per post undervisade i Kabbalan, ty på dess mystiska
förutsägelser trodde han ända till sin död.
Han förstod att smickra, men olycklig den som trädde hans
rätt för när. En ungersk magnat, furst B., avled utan att ha
återbetalat honom femtio gulden, som han vid något tillfälle lånat.
Furstens son ville ej betala skulden, trots att han ärvt fem
miljoner efter den avlidne. “Vem skulle ha tänkt“, skriver vår
äventyrare, “att den tike furst Adam B. skulle dö som den fattige
Casanovas gäldenär! Erfarenheten har lärt mig, att här i världen
det osannolika inträffar oftare än det sannolika.“
En något annan karaktär än hans övriga brev hade hans
korrespondens med Jan Ferdinand Opiz, en för tiden typisk litteratör,
även medelmåttig poet. Opiz var född i Böhmen, hade
genomgått skiftande öden och till sist blivit uppbördskommissarie i
Czeslaw, en liten böhmisk stad. Vid sin död lämnade han efter
sig icke mindre än 93 tjocka band manuskript, där det enda av
något värde är en vidlyftig brevväxling med greve Lamberg.
Opiz var, liksom så många andra i XVIII seklet, en
encyklopedist, som ville behärska alla grenar av vetande, en lärdomspedant
snarare än en upplyst forskare. En av hans sista biografer
förklarar, att kommissarien i Czeslav hade lika trång horisont som
grodan i gräset.
Greve Lamberg hade emellertid höga tankar om honom och
sammanförde honom med Casanova, i hopp att dessa båda lärda
skulle åstadkomma något utomordentligt tillsammans.
Bibliotekarien i Dux och uppbördskommissarien gjorde varandras
bekantskap och beslöto att underhålla en regelbunden brevväxling. Till
en början gick allt förträffligt, Opiz berömde Casanovas böcker
och uppmuntrade honom att skriva sina memoarer, han titulerade
Casanova “Mon très aimable et très vénérable ami“, och
Casanova honom “Monsieur et cher ami“. Men efter några år
svalnade vänskapen på grund av skiljaktighet i åsikter, och Casanova
kom till den övertygelsen, att “man ej kan leva i sämja med en
person, om man aldrig tänker lika med honom“. “Opiz vill vara
vän med hela världen“, påstod Casanova, “och jag måste därför
ofrivilligt råka i; dåligt sällskap.“ Opiz drog åt höger, Casanova
åt vänster, och vår bibliotekarie skrädde ej orden, när Opiz
resonemang misshagade honom. Tålamodet tröt honom alldeles, då Opiz
en gång förklarade, att hans släkt helt visst härstammade från den
berömda italienska ätten Obizzi. Detta var venetianaren för starkt,
Rokokomānniskorna. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
