CASANOVA 209 Eva Frank, dotter till den namnkunnige sekteristen från Krakau, som han per post undervisade i Kabbalan, ty på dess mystiska förutsägelser trodde han ända till sin död. Han förstod att smickra, men olycklig den som trädde hans rätt för när. En ungersk magnat, furst B., avled utan att ha återbetalat honom femtio gulden, som han vid något tillfälle lånat. Furstens son ville ej betala skulden, trots att han ärvt fem miljoner efter den avlidne. “Vem skulle ha tänkt“, skriver vår äventyrare, “att den tike furst Adam B. skulle dö som den fattige Casanovas gäldenär! Erfarenheten har lärt mig, att här i världen det osannolika inträffar oftare än det sannolika.“ En något annan karaktär än hans övriga brev hade hans korrespondens med Jan Ferdinand Opiz, en för tiden typisk litteratör, även medelmåttig poet. Opiz var född i Böhmen, hade genomgått skiftande öden och till sist blivit uppbördskommissarie i Czeslaw, en liten böhmisk stad. Vid sin död lämnade han efter sig icke mindre än 93 tjocka band manuskript, där det enda av något värde är en vidlyftig brevväxling med greve Lamberg. Opiz var, liksom så många andra i XVIII seklet, en encyklopedist, som ville behärska alla grenar av vetande, en lärdomspedant snarare än en upplyst forskare. En av hans sista biografer förklarar, att kommissarien i Czeslav hade lika trång horisont som grodan i gräset. Greve Lamberg hade emellertid höga tankar om honom och sammanförde honom med Casanova, i hopp att dessa båda lärda skulle åstadkomma något utomordentligt tillsammans. Bibliotekarien i Dux och uppbördskommissarien gjorde varandras bekantskap och beslöto att underhålla en regelbunden brevväxling. Till en början gick allt förträffligt, Opiz berömde Casanovas böcker och uppmuntrade honom att skriva sina memoarer, han titulerade Casanova “Mon très aimable et très vénérable ami“, och Casanova honom “Monsieur et cher ami“. Men efter några år svalnade vänskapen på grund av skiljaktighet i åsikter, och Casanova kom till den övertygelsen, att “man ej kan leva i sämja med en person, om man aldrig tänker lika med honom“. “Opiz vill vara vän med hela världen“, påstod Casanova, “och jag måste därför ofrivilligt råka i; dåligt sällskap.“ Opiz drog åt höger, Casanova åt vänster, och vår bibliotekarie skrädde ej orden, när Opiz resonemang misshagade honom. Tålamodet tröt honom alldeles, då Opiz en gång förklarade, att hans släkt helt visst härstammade från den berömda italienska ätten Obizzi. Detta var venetianaren för starkt, Rokokomānniskorna. 14